Psykiatrer som tycker att svenskar har det för bra är en seglivad trend. 2006 kom David Eberhardts ”I trygghetsnarkomanernas land”, där han drev tesen att den panikångest han mötte bland sina patienter berodde på att samhället överbeskyddar medborgarna.
Tjugo år senare kommer Christian Rück med ”Generation trauma. Blir vi skörare i en trygg värld?” Den är inte lika hårt polemisk, då den är pepprad med frågetecken: ”Är det helt enkelt så att vi kommer att få en spridning av psykiska problem som en oavsiktlig bieffekt av ett allt säkrare och mer resursstarkt samhälle?”
Men trots alla smygiga frågetecken (det kryllar faktiskt av dem: ”Hur är det med detta, är det som Nietzsche sa: det som inte dödar härdar?”) är det tydligt att författaren förväntar sig ett ja på alla frågorna, ett rungande ja till och med.
Vilka är det som ska lära sig lida på riktigt i stället för på låtsas?
Samhället har blivit för tryggt.
Satsningar för att minska psykiska problem bidrar till att de växer.
Svenskar måste härdas, få mer sisu, moral spine, bli unbreakable som ukrainarna.
”Fredsskadade” ligger som en underton boken igenom.
Det är oklart vilken årskull ”generation trauma” syftar på. Vilka är det som ska lära sig lida på riktigt i stället för på låtsas? Är det 40-talisterna? Milenniegenerationen?
Exemplen på gnäll och pjåsk rafsas nämligen ihop hej vilt: allt från flygresenärer som klagar på att maten i businessklassen inte lever upp till kraven på en kulinarisk upplevelse, till skolbarn som inte vill duscha kollektivt efter gympan (som om lite svettlukt i klassrummet vore något att gnälla på i tider av klimatkatastrof; var och en har sin egen integritetsribba, det är inget fel att vara lite blyg och att hoppa över duschen kan ju vara ett sätt att träna sig inför varmvattenbrist och härda luktsinnet: vad är problemet och vems är problemet?).
Pjåskexemplen i den här boken har alltså stor spännvidd och ofta en rätt oklar koppling till själva grundantagandet: att svenskar orättmätigt går omkring och inbillar sig att de är traumatiserade, en föreställning som pumpats ut i tidsandan de senaste åren och som verkar komma från USA (”traumakultur” drar fulla hus där tydligen).
Vad som helst kallas trauma idag, menar Rück. Det är en död metafor. Ungefär som när folk säger ”det har jag förträngt” utan att mena så mycket med det. Vid sidan av väderkvarnarna finns reella trauman, krig, våldtäkt, som allt det här pjåsket liksom snyltar på.
Men det är inte ungdomar som tjänar en hacka på traumakonferenser. Och de flesta svenskar vet faktiskt att livet innehåller motgångar och lidande. Om någon missat det är den väl bara att gratulera. Vilka är det som ska lära sig lida mer?
Vad som helst kallas trauma idag, menar Rück. Det är en död metafor.
Det är också närsynt, jag menar ohistoriskt, att tro att lyxproblem, eller i-landsproblem som de ofta kallas i dag, är något nytt.
”Det är de minsta och svagaste förtretligheterna som sticker mest. En svärm av små plågor skadar oss mer än en enda våldsam, hur stor den än är.”
Så skrev Michel de Montaigne på femtonhundratalet. Tidigt exempel på generation trauma. Eller mancold.
Men för det våldsamma och dess efterverkningar finns det idag en diagnos: PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Bland allt ynk och pjåsk sållar Rück fram sådant han menar är verkliga trauman som kan diagnosticeras så. Och ”Generation traumas” huvudsyfte är att sälja in en ny och delvis kontroversiell behandling för PTSD.
Den har kallats ”the cruel cure”. Den uppfanns av psykologen Edna Foa och går ut på att aktivera ”rädslonätverket” under intensivbehandlingar en kortare tid. Det gäller att minnas den traumatiska händelsen i detalj, om och om igen. Metoden användes från början på amerikanska soldater och på våldtäktsoffer, men har utvidgats till flera typer av trauman. Medan behandlingen pågår mäter man SUDS (Subjective Units of Distress Scale). Det går alltså att se när rädslan sjunker till normala nivåer.
”Metoden har visat sig framgångsrik och används idag världen över”, skriver Rück.
Man får möta en mönsterpatient, ”Lisa”, som genomgått den här PTSD-behandlingen. Man får veta att hon är gift och har barn, men att en våldtäkt i sextonårsåldern medfört ett bestående trauma. Hon kan inte passera en man i en korridor utan att tänka att han är ett monster. Behandlingen funkar som en quick fix mirakelkur på henne.
”När jag träffar Lisa igen, två veckor senare, ser hon ut att ha vuxit. Blivit längre. Jag är med på hennes besök hos psykologen. De skattningar av PTSD-symtom som hon gjort visar nu på mer än en halvering. Lisa verkar vara på god väg att återta kommandot i sitt liv.”
Hon ser till och med längre ut.
”Generation traumas” huvudsyfte är att sälja in en ny och delvis kontroversiell behandling för PTSD.
Jag ska erkänna att jag inte blir övertygad. Jag tror visst att den här metoden kan fungera på en del. Det påstås att de flesta som slutför den blir fria från symtom. Men den borde kunna vara direkt skadlig för andra. En del terapeuter tar avstånd från behandlingen. Det verkar som att många patienter hoppar av.
Rück nämner att det finns andra typer av terapier, och det gör det verkligen. Men indirekt antyds att de som hoppar den här lite hårdare varianten är ... tja, pjåskiga. Det är mönsterpatienten själv som säger det:
”Samtidigt blir Lisa lite orolig när hon hör andra säga att behandlingen med traumafokuserad KBT är för jobbig” skriver Rück.
Varför oroar hon sig för det? Respekten för integriteten måste ju vara huvudsaken. Allas erfarenheter är olika. Upplevs metoden som för jobbig kan den utgöra ett förnyat övergrepp.
Ännu mer skeptisk blir jag när en av de psykologer som jobbar med metoden i Sverige uttalar sig.
”Jag är ingen superpsykolog. Vi måste sluta tänka att det är så svårt och speciellt att behandla PTSD. Jag är en som vågar göra behandlingen. Jag har inga skills som andra inte har. Jag följer ju en behandling som inte jag själv har hittat på.”
Inga skills som andra inte har (jag trodde det bara var Percy Nilegård som använde uttryck som skills). Följer manualen, utan att riktigt kännas vid den? Varför så viktigt att hon själv inte hittat på den?
Jag tycker bättre om superpsykologer.