Ett udda evenemang genomfördes på Handelshögskolan i Stockholm i måndags. Mitt i valrörelsen kom ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin (M), justitieminister Gunnar Strömmer (M) och kulturminister Parisa Liljestrand (M) till skolan tillsammans med ett 50-tal myndighetschefer, branschrepresentanter, kommunpolitiker, kulturutövare, företagsledare och mecenater. Sakta letade de sig ned mot källaren. Vad var detta för något?
Jo, mötets syfte var att undersöka och diskutera frågan om skyddsrum – med hjälp av konst och kultur – kan bli platser människor frivilligt söker sig till i fredstid. Detta med avstamp i det omfattande arbete som Handelshögskolan de senaste åren har bedrivit för att införliva och levandegöra konst i både utbildning och lärandemiljö.
I Sverige finns i dag drygt 64 000 skyddsrum med plats för ungefär 7 miljoner personer. Det är en bra utgångspunkt, berättade en finsk skyddsrumskonstruktör. Att anpassa och renovera befintliga rum kostar mindre än att – som exempelvis nu i Mellanöstern – bygga helt nya. Framför allt krävs investeringar i ny ventilation och annan teknik. Mycket har utvecklats på det området sedan de flesta skyddsrum byggdes för runt 70 år sedan. Det gäller också var skyddsrummen ligger. I många områden där människor i dag bor och arbetar låg ingenting på 1950-talet. En del nytt måste byggas. På andra ställen behöver utrymmen säkerställas – i till exempel vägtunnlar – där människor kan söka skydd på väg till skyddsrummet.
”Ett sätt att få skyddsrummen att fungera i ett krisläge är att använda dem i fredstid.”
Bra skyddsrum är inte bara en fråga om säkerhet, utan också om resiliens. De som försvarar landet – eller som håller igång sjukvård, industri, ordning och annat i ett krisläge – måste veta att anhöriga klarar sig själva där de är. Ukraina har klarat sig förhållandevis bra trots snart fem – eller 13, beroende på hur man räknar – år med rysk terror. En avgörande orsak till detta är att en samhällskollaps har undvikits. Det ukrainska civilsamhället har fortsatt att fungera, människor kan gå till jobbet.
Ett sätt att få skyddsrummen att fungera i ett krisläge är att använda dem i fredstid. Då stärks kännedomen om var de finns. Då ökar nyttjandegraden, vilket gör det lättare att upptäcka brister. Då skapas miljöer som känns så stimulerande som det går i en betongbunker under jord. Erfarenheten från Ukrainakriget är att många med tiden annars allt oftare låter bli att uppsöka skyddsrummen.
I Handelshögskolans källare återstår en del arbete. Den bokläsande justitieministern log förtjust när han äntrade det trånga rummet. Där stod rader av hyllor fyllda med böcker och mappar. Än är skyddsrummet varken redo för konst eller krig. Men initiativet var ändå välkommet, för det satte fingret på två viktiga saker.
För det första: Alla samhällssfärer kan bidra till att höja vår gemensamma krisberedskap och motståndskraft. Den här gången sattes ljuset på utbildningsväsendet och kultursektorn. Institutioner för kunskap och faktainhämtning är självklart centrala för detta arbete. Precis som institutioner för reflektion, mening och verklighetsflykt. Men det är tveksamt om skolor och scener själva har insett det. De måste vara lika framåtlutade på detta område som förvaltning och företag.
För det andra: Beredskapsåtgärderna är trista. Det bästa som kan hända är att de visar sig ha varit överflödiga och meningslösa. Men eftersom vi ändå av försiktighetsskäl måste genomföra dem, kan vi lika gärna försöka göra dem på ett sätt som garanterar nytta. Helt enkelt så att de skapar värden även om krisen eller kriget inte kommer. Att tillhandahålla konst och kultur i upprustade skyddsrum är ett sådant sätt. Eller att hitta ytterligare användningsområden som går att förena med skyddsfunktionen.
Efter att gruppen hade kommit upp ur underjorden uppstod en stunds diskussion. Nya spännande idéer skapades för hur musik, litteratur och konst kan göra skyddsrum till en plats människor vill spendera tid i. Arméns musikkår ska ut på turné i landets skyddsrum. Små bibliotek skulle kunna skapas i dem. De skulle kunna fungera som föreläsningslokaler.
Det är svenskt civilsamhälle när det är som bäst. När vi svenskar får samsyn har vi energi. Det är en superkraft i ett eventuellt krisläge. Men det kan också vara det redan i fredstid.