Mastodon
Marrow deep
Concord/Universal
METAL I början av 2025 gick Mastodon skilda vägar med gitarristen Brent Hinds.
Efter att ha blivit konfronterad med hur hans destruktiva leverne hade en negativ inverkan på bandet stormade Hinds ut ur replokalen.
Det var sista gången som Bill Kelliher, Brann Dailor och Troy Sanders såg sin vän och bandkamrat sedan 25 år tillbaka. Bara några månader senare miste Hinds livet i en motorcykelolycka, 51 år gammal.
I minidokumentären ”The Mastodon in the room” berättar de efterlevande medlemmarna att de var övertygade om att det var en fråga om när – inte om – de skulle försonas med Hinds och dra ett streck över alltsammans.
Så blev emellertid inte fallet.
”Marrow deep”, Mastodons nionde album och det första utan Hinds i uppställningen, skrevs och spelades in i svallvågorna av all sorg och chock.
I ”Your ghost again” bearbetar bandet förlusten av Hinds och försöker förlika sig med tanken på en framtid utan honom. Få tonsätter sorg och saknad så träffsäkert och tårdrypande som just Mastodon.
Samtidigt är skivan full av liv och sprudlande energi, inte tillnärmelsevis lika känslotung som föregångaren ”Hushed and grim”. Dailor har i flera intervjuer berättat att skivan snarare handlar om att bejaka livet och ljusglimtarna, även i mörka tider.
Det är uppenbart att Kelliher, Dailor och Sanders försöker ta reda på vilket band Mastodon är med keyboardisten João Nogueira och gitarristen Nick Johnston, som har hunnit bli fullvärdiga medlemmar. Musiken präglas av ett hungrigt men spretigt utforskande, med fantastiska fullträffar och mindre minnesvärda kompositioner om vartannat.
”Golden spires”, ”The vanishing” och ”A vampire’s demeanor” hör till den förstnämnda kategorin. De våldsamt vilda dubbelkaggarna och riffen i ”Golden spires” borrar sig in i benmärgen för att slåss med mina stamceller. Semiaggressiva ”A vampire’s demeanor” hade i sin tur platsat på mastodontalbumet ”Leviathan”.
På andra sidan av spektrumet har vi låtar som ”Snakes for dinner” och ”In the ruins”, som känns som överblivna rester från ”Once more ’round the sun”-eran.
Det går inte heller att förneka att Hinds röst och gitarrspel saknas. Hans bakgrund i country och rockabilly gav en sällsynt twang till bandets säregna sound.
Sannolikt kommer ”Marrow deep” att växa i styrka över tid. Att bekanta sig med nytt Mastodon-material känns ibland som att lägga ett komplicerat pussel. Men när alla skeva bitar plötsligt faller på plats, när nyanserna träder fram i all sin prakt, brukar belöningen vara monumental.
Det här är uppenbarligen inte slutet på bandet utan början på något nytt.
BÄSTA SPÅR: ”A vampire’s demeanor” och ”The vanishing”.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik