Simona Mohamssons agerande visade det som svenska judar länge känt: att en öppet buren judisk symbol möts av hat och hot.
Jag växte upp som jude i Malmö i början av 2000-talet och bar min davidsstjärna öppet och stolt, trots antisemitiska påhopp från höger och vänster, svenskar och invandrare. Efter 7 oktober har antisemitismen ökat markant, och orsaken är enkel: en oförmåga att skilja judendom från staten Israel.
Mohamsson bar en davidsstjärna under partiledardebatten som markering mot antisemitism och i solidaritet med judar i Sverige. Reaktionerna som följde var skrämmande.
Debattören Valley Ghanem kallade henne en ”självhatande varelse”, hävdade att smycket signalerar stöd för folkmord, och skrev i en kommentar att Mohamsson ”må brännas”. Komikern Filip Dikmen, som når nästan en halv miljon följare på Tiktok, jämförde henne med en elev som smörar för läraren och påstod att politiker ”blir uppköpta av Israel”. Dikmens räckvidd kräver ansvar.
Samma personer som säger att svenska judar inte representerar eller bör stå till svars för Israels politik vänder på resonemanget så fort en davidsstjärna syns: den tas då som stöd för Israel, oavsett vad Mohamsson själv sa att den betydde.
Varken Ghanem eller Dikmen kritiserar israelisk politik här, de angriper en judisk symbol. Ett kors innebär inte stöd för kristen nationalism, en halvmåne inte stöd för islamism, och en davidsstjärna inte stöd för Israels regering. Den sammanblandningen är varför protester mot Israel ofta övergår i angrepp på judar i Sverige, och varför så många av oss döljer vår judiska identitet helt.