Fortifikationsverket står inför den största uppbyggnaden av försvarsanläggningar sedan 1950-talet och den ska ske snabbt. Dock har de interna resurserna har inte vuxit i takt med anslagen. För det är inte pengar som bygger, det är tid och förmåga. Det är ingen kritik mot FortV.
Efter decennier av eftersatt försvar råder naturligen brist på folk i denna snabba förändring. När egna resurser saknas är en lösning att ta in dem utifrån och kompetensen finns hos byggbolagen. Men det räcker inte att köpa in kapacitet; man måste också upphandla avtal som löser själva grundproblemet – att det är bråttom. Upphandlingsreglerna beskylls ofta för att bromsa, men det är hur man upphandlar som är nyckeln. I stället för att handla upp ett bygge i taget, vilket fördröjer färdigställandet avsevärt, behövs ett samverkansavtal med en långsiktig partner som bygger i den takt som krävs.
När separata projektupphandlingar används uppstår en ny ledtid för varje projekt. Fortifikationsverket använder redan ramavtal och andra långsiktiga modeller, men dessa arbetssätt behöver användas där de bäst kan skapa kontinuitet och tempo.
Fortifikationsverkets samhällsinvesteringar uppgick 2025 till drygt 20 miljarder kronor. Cirka 11,3 miljarder avsåg olika sorters fastighetsförvärv, alltså inte byggande, men även avräknat är byggvolymen historisk. Regementen, ledningsplatser, hamnar, vägar och skyddade anläggningar ska uppföras i en takt Sverige inte sett i fredstid. Det är inte enstaka projekt, utan ett sammanhängande flerårigt program.
Verkets generaldirektör säger att infrastruktur inte är en stödfunktion vid sidan av försvarsförmågan, utan ”en strategisk förutsättning för den”. En anläggning är sällan ett mål i sig – den är en förutsättning. Blir en hangar eller ledningsplats två år försenad kan redan anskaffad materiel och utbildad personal inte användas som planerat. Infrastrukturen är flaskhalsen som avgör när förmågan finns på plats.
Därför är avtalsformen ingen teknikalitet: ett avtal för ett enskilt projekt optimerar det projektet, medan förmågan kräver att hela kedjan blir klar i rätt tid.
Vår poäng är att själva avtalets upplägg kan förbruka tid som bygget inte har råd med. Fortifikationsverket upphandlar under både LOU och LUFS. Om tids- och leveransförmåga inte ges tydlig vikt i tilldelningskriterierna riskerar dessa faktorer att få för liten betydelse i utvärderingen och sedan leda till fördröjningar under avtalsperioden.
Ytterligare en faktor som fördröjer uppbyggnaden är när separata projektupphandlingar används eftersom det uppstår en ny ledtid för varje projekt. Fortifikationsverket använder redan ramavtal och andra långsiktiga modeller, men dessa arbetssätt behöver användas där de bäst kan skapa kontinuitet och tempo.
Säkerhetsskyddet är ett exempel. Varje ny entreprenör kan medföra behov av säkerhetsskyddsavtal och prövningar, och Fortifikationsverket redovisar själv stora fördröjningar inom säkerhetsskyddad upphandling samt långa handläggningstider som påverkat projekt.
Låt oss vara tydliga med risken. Den grundas varken främst i att ett projekt blir dyrare än budgeterat, eller att det sker en överprövning. Risken är att bygginvesteringarna inte ger det som de ska ge: rätt anläggningar, färdiga i tid, byggda av en leverantör som kan leverera även under höjd beredskap. Sveriges försvarsförmåga blir inte bättre än vår inköpsförmåga.
Det finns många exempel på samverkansavtal i Sverige, en av oss har genomfört ett flertal. I en upphandling av ett tioårigt stadsutbyggnadsprojekt viktade vi pris till 20 procent och leveransförmåga under hård tidspress över en tioårsperiod till 80 procent.
Detta ökade väsentligt möjligheterna att hitta en samverkanspartner som kan bygga i rätt tid samtidigt som totalkostnaden, tvister och tilläggsarbeten minskar enligt byggbolagen själva – och den är fullt förenlig med LOU. Resultatet, tio år senare, är att allt blev byggt enligt plan i rätt tempo till rätt kostnad.
Men avtalsformen räcker inte ensam. Ärendet har minst fyra intressenter – regeringen, Försvarsmakten, Fortifikationsverket och FMV – och utan tydliga roller och gemensamma mål stannar besluten. Den avgörande frågan är vem som äger den samlade tidsrisken och har mandat att välja rätt modell.
Fortifikationsverket har fått medlen och pekat ut svårigheterna själv. Nästa steg är att välja en modell som matchar uppdraget: tydliga roller och avtal som väger leveransförmåga minst lika tungt som pris. Det går att bygga Sveriges försvar i tid – men inte genom en upphandling i taget. Försvarsförmåga får inte bli en restpost i en utvärderingsmodell.
Magnus Josephson, upphandlingsjurist med över 30 års erfarenhet, oberoende rådgivare tillbåde beställar- och säljarsidan.
Freddy Jönsson Hanberg, strategisk rådgivare, ordförande i Totalförsvarsstiftelsen och ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien