Alex Warren gör anonym, stompig folkrock som är skapad för sociala medier. ”Wildchild” kan möjligtvis resultera i content på Tiktok, men är knappast stor popmusik, skriver DN:s Mattias Dahlström.
Pop
Alex Warren
”Wildchild”
(Atlantic/Warner)
Under rubriken ”karriär” på Alex Warrens engelska Wikipediasida kommer avsnittet ”sociala medier” före ”musik”. Innan den snart 26-åriga amerikanen satsade fullt ut på musiken hade han en karriär som Tiktok-profil. Han var bland annat medlem i sociala mediekollektivet ”Hype house” där han gjorde olika former av filmade hyss.
När man lyssnar på ”Wildchild” får man lätt intrycket att Warren har en liknande prioriteringsordning i artistkarriären. Hans andra album är popmusik formad av och anpassad för sociala medier. Ett tydligt exempel är låten ”Only thing left”. Den låter påfallande mycket som Goo Goo Dolls 28 år gamla radiodänga ”Iris”, som på senare tid fått en viral återuppståndelse när Generation X-kändisar använt den som soundtrack för att visa hur edgy de var på 90-talet. Varje ballad på ”Wildchild” ska kunna brytas ned i mindre beståndsdelar för att ljudsätta bitterljuva bilder i inlägg som får många tummar upp, men inte genererar större eller djupare engagemang än så.
Helt i enlighet med samtiden griper också Warrens personliga bakgrundsberättelse tag mer än hans anonyma stompiga folkrock. Uppväxten där pappan dog tidigt och den alkoholiserade mamman slängde ut en tonårig Warren på gatan är lätt att påverkas av, men givetvis ingen garanti för att ”Wildchild” ska bli intressant konst. Rörande content kan det möjligen resultera i, men knappast stor popmusik.
Post-post-Mumford & Sons och post-Hozier driver Warren det som internet väldigt roligt döpt till ”epic sad guy music” till sin spets. Tycker man att Ed Sheerans rapinfluenser är för mycket gata är Alex Warren det säkrare alternativet. I låt efter låt skapar han ett slags skenbart innerliga lägereldstrubadur- eller ensam-kille-vid-pianot-sånger som med mainstreampoppens inoljat maffiga studiomuskler byggs upp mot Coldplay-refränger som ska studsa över läktarna i Avicii Arena. För att sedan glömmas bort till dess att nästa episkt ledsna kille dyker upp.
Bästa spår: ”Same stars”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik.