För ganska många år sedan ropade jag in ett dräktigt sto på auktion i Tyskland. Det var en fin liten häst, ädel och elegant, med bra stamtavla och proportioner. Dock visade hon sig vara väldigt känslig. En avelshäst som inte rids vill man ha på lösdrift, inte på box. Men hon accepterades aldrig av den övriga flocken, mobbades, jagades undan.
Jag våndades mycket över det lilla stoet. Hon var en rar individ.
En dag berättade en av mina anställda att hon blivit kontaktad av en ung kvinna på Facebook. Kvinnan hade sett en bild, och undrade nu om det kunde vara ett sto som sålts i Verden för några år sedan.
Det visade sig att kvinnan hade arbetat hos uppfödaren, ridit in hästen och blivit förkrossad när stoet hade blivit uttagen till auktion. Själv hade hon inte haft råd att köpa henne.
Hon visste att hästen sålts till Sverige, men inte till vem, och hon hade googlat och sökt efter henne på nätet i flera år.
Så en dag fick hon syn på en bild och ett namn hon kände igen.
Kunde det vara? Det kunde det.
Om man talar om Guds finger, så var det väl just det.
Kvinnan skulle gifta sig, bo på gård och kom med blivande maken för att hämta hästen.
Vi hade kommit överens om en symbolisk summa. Jag trodde att de skulle girera pengarna. I stället fiskade mannen upp en plastpåse med kontanter ur innerfickan. Jag insåg att det skulle bli problem. Men det var kväll, paret ville köra för att slippa köer, så jag signerade ett kvitto, tryckte i dem en lätt måltid och vinkade av dem.
Det blev mycket riktigt trassel när jag skulle växla in kontanterna – de var i euro – och få in dem på kontot. Först sedan jag visat faktura, kvitto, bild och blivit riktigt, riktigt arg tog banken emot pengarna. Då var jag ändå företagskund och hade sålt åtskilliga hästar dessförinnan.
Det har uppenbarligen inte blivit enklare sedan dess. Nyligen träffade jag en man – småföretagare sedan många år – som tagit över en verksamhet i Lund.
Han ringde banken för att öppna ett konto. Det var tvärnobben.
Men hur ska jag då kunna ta betalt?
Inte vårt problem, svarade banken.
Eftersom mannen skött sig exemplariskt förstod han inte varför han nekats.
Hans problem delas dock numera av många: frisörer, hantverkare, kioskägare, hovslagare, enskilda företagare.
Bankerna hävdar risk för penningtvätt. Det blir rent parodiskt med tanke på hur storbanker som Swedbank och SEB själva har slussat miljarder efter miljarder av stulna ryska oligarkpengar till obskyra konton i Panama och på Kanalöarna.
Privata banker gör förstås som de vill. Men när de nekar småföretag bankkonton - och därmed möjligheten att verka – sviker de sitt samhällsuppdrag.
Staten äger dock själv en bank, SBAB. Jag har alltid undrat varför. Men här skulle SBAB faktiskt kunna fylla en viktig uppgift.
Hur gick det då med det lilla stoet?
Något år senare fick vi bröllopsbilder från Tyskland. Bruden var strålande vacker i vit klänning och uppsatt hår, maken flott och stolt i stram kostym. Och med på varje bild var hästen – blank och välryktad, öronen spetsade.
Det rådde ingen tvekan om vem som stod i centrum.