I en vagt dystopisk samtid gräver en kvinna i sin trädgård och hittar sitt traumatiska förflutna. ”Juni natt blir aldrig av” får Samuel Levander att tänka på Stephen King och höra ljud från papperet.
Roman
Cilla Naumann
”Juni natt blir aldrig av”
Albert Bonniers förlag, 277 sidor
I Cilla Naumanns senaste roman, ”Juni natt blir aldrig av” finns en mening som jag har strukit under med trippla streck. Inte för att den är särskilt märkvärdig i sig, utan för att den på ett så behändigt sätt sammanfattar denna spretande boks alla olika spår, som ibland tycks löpa i helt olika riktningar.
”När Paula lägger på vet hon inte om hon är mest upprörd över Karel, Josefine, Ava, Nisse, eller döden”. Där har vi romanens teman, nästan allihopa. Paula är nämligen vår huvudperson, och detta korta utsnitt vittnar sant: hon är ofta upprörd. Framför allt över Ava Björk – ”den apan” – en opportunistisk och principlös chef på det universitet där Paula fram till nyligen arbetade. Efter ett avslutande crescendo till konfrontation med Ava angående den nya, politiska styrningen av institutionen säger hon upp sig.
Tidsandan som Paula avskyr så är bekant, men vagt dystopiskt tillskruvad. Här är det ”nedstängningen” som blivit vändpunkt till det värre. Den möjliggjorde ”vissa ljusskygga och smygande förlopp” och läsaren anar en allt mer auktoritär regering – som dessutom är fientligt inställd till höns. I bakgrunden mumlar tv:n om krig och katastrofer medan Paula förgäves väntar på folkets motreaktion.
Hon bor ensam ute på landet. Inte bara på grund av konflikten med Ava, utan också av ilska gentemot Nisse – ”Pissnissen” – en pretentiös regissör som med hjälp av AI väckt Paulas döda skådespelarmamma Astrid till liv i en ny film, som hon betraktar som ett rent övergrepp. Paula flyr undan allt detta och hela samhället för att aggressivt odla sin trädgård i sommarhuset som knutit ihop hela hennes liv.
Där – eller snarare i grannhuset, hos den ljust moderliga Bonnie – tillbringade hon sin barndoms lyckliga somrar medan Astrid låg på sjukhus. Där togs den allra sista bilden på hennes mamma. Där sköt Paulas oroväckande bångstyriga tonårsdotter Josefine luftpistol. Och där hittar hon, i början av romanen, när hon ska gräva trädgårdsland, en stelt flinande trädgårdstomte begravd djupt i jorden. Den som hennes pappa – oförklarligt nog – kom kånkande med samma kväll som Astrid dog. Nu när Paula ska odla stöter spaden i plasten. Det förflutna kommer i vägen för framtiden.
På ett språk som ofta är underbart konkret. Jordigt – passande nog. Vissa meningar får ett ljud, ett ansikte, en doft att plötsligt stiga upp från sidan. Kanske ljuden framför allt. Grindklykan faller ”klonkande” in i sitt spår. ”Odjuret” – som står som bild för Astrids sjukdom – lägger sig till rätta utanför porten med ”ett tungt dråsande ljud”.
Annars är den del som skildrar Astrids tid i ”glasborgen” (sjukhuset) generellt mindre konkret och mer lyriskt svävande än Paulas stånkande och svärande i trädgården. Och just därför lite svagare. Lyckligtvis tillbringar vi betydligt mer tid med Paula, som blir alltmer besatt av den begravda trädgårdstomten.
Denna tomte är ett intressant litterärt fall, som för tankarna till Stephen King. En så vardaglig och samtidigt så väldigt besynnerlig figur, som Naumann framgångsrikt gör riktigt obehaglig. Bland annat genom att gång på gång återkomma till hans ”plastiga nonsensflin”. Dessutom lyckas hon ladda tomten med ett övermått av symbolik; flera av romanens trådar leder in i hans kropp och tycks få honom att svälla. Han ligger där i jorden och växer. Brr.
Men så plötsligt krymper han igen, och blir med ens en liten smula löjlig. Det sker då Naumann vid några tillfällen utan förvarning zoomar ut från Paula och byter till ett lite underligt allvetande perspektiv. ”Hon vet inte att tomten just då plågas ute i gropen…”
Det gör mig mest förvirrad. Men det sammantagna intrycket är alltjämt skräck. Trots sina små skevheter är ”Juni natt blir aldrig av” en roman som gör avtryck. När jag slår igen boken har jag ljuden ringande i öronen, en jordig doft i näsan – och en nyfunnen rädsla för trädgårdstomtar av plast.
Läs fler texter av Samuel Levander och fler av DN:s bokrecensioner.