Flaggan
Betyg: 2
BIO. KOMEDI. Sverige, 2026. Regi: Michael Lindgren. Med: Noel Flike, Arvid Swedrup, Laura Majid, Seddik Radjai, Alfred Svensson, Henrik Knutsson, Malin Cederblad, Marko Lehtosalo, Henrik Dorsin. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.41.
Camilla Larsson är filmkritiker på kultursidan.
Några veckor före valet får Michael Lindgrens omsusade ”Flaggan” strategiskt biopremiär. Men den som väntar sig en skarp politisk satir med något slags budskap blir grundligt besviken. I ett pressmeddelande har regissören sagt att ”’Flaggan’ är en dum komedi om viktiga saker och jag hoppas att den kan få hela landet att komma till biograferna och skratta tillsammans”. Den första delen av meningen stämmer relativt bra, men om man skrattar så mycket vet jag däremot inte. Det känns som att Lindgren (med rötterna i betydligt vassare Grotesco, och nyligen på tapeten i ”IFS – invandrare för svenskar-skandalen”) ansträngt sig för att sparka lite menlöst lika mycket åt många håll, men på en nivå där inte bara handlingen utspelar sig 2010; skärpan i humorn och klichéerna landar också där, eller långt tidigare.
”Flaggan” utspelar sig under valnatten 2010, som tog Sverigedemokraterna in i riksdagen. De två kusinerna Ville (Noel Flike) och Tobias (Arvid Swedrup) drar till partiets valvaka, lite i hemlighet, eftersom Tobbes mamma aldrig skulle acceptera att sonen blivit sverigedemokrat. Tobias är alltså en mesig morsgris, en oskuld som nördar ner sig i vad Ville än säger åt honom. Ville däremot är en beryktad häradsbetäckare som insett att man inom partiet både kan få ligga och glänsa utan att behöva göra så mycket mer. Men nu hägrar ett uppdrag i riksdagen. Men först ska duon genomföra en kupp: sätta upp en stor svensk flagga i Rinkeby, inför nästa dags stora antirasistdemonstration, och leverera bilder på den. Med på uppdraget kommer en packad, högljudd, vältatuerad, skånsk partikamrat (Henrik Knutsson).
Väl i Rinkeby börjar uppdraget som ett slags ”Jönssonligan” med ett dråpligt försök till flaggfästning. Trion blir självklart rånade av ett invandrargäng. Bland det stulna finns en kamera med komprometterande material med Jimmie på en bar i Västerås, och den måste återtas. Nu vidtar en actionkomedi genom orten, med ett besök hemma hos ett finskt par, där Markoolio spelar Antti, som längtar efter tiden när Rinkeby var finskt, spelar luftgitarr och äter falukorv på kniv, alltmedan hans fru blir slickad av den galne skåningen. Efter ett möte med Kaya (en magnetisk Laura Majid), en vacker, smart poet och journalist med irakiskt ursprung, blir Ville betuttad och filmen förvandlas till en romantisk komedi. Hur ska en sverigedemokratprins kunna få sin förortsprinsessa?
Inbäddat innehåll
Noel Flike, från nedlagda Hov1, debuterar intuitivt fint som ”Ville Viking”, som snarare är ”Vilsne Ville”, en på ytan självsäker kille som surfar på ytan utan att ta reda på vem han egentligen är. Arvid Swedrup (”The Pirate Bay”, snart i SVT:s ”Sigge får inte ligga”) är den bortkomna, intelligenta, snälla tönten Tobbe, som inser att politiken kanske är hans väg bort från mamma och ett liv som incel.
Här finns vassare, och roligare, scener – som från valvakan där flera firande i dåligt sittande kostymer liknar verkliga politiker (även om filmens förtexter påstår att allt är fiktivt). Eller som från vänsterfesten i Rinkeby, där Tobbe röker på med ett gäng vänsteraktivister, och framstår som en större feminist än den narcissistiske och självutnämnde ledaren.
Man önskar verkligen att Lindgren hade vridit upp satiren ett par snäpp. Då hade det här kunnat bli en mörkare och roligare komedi med politisk udd. Men det kanske är precis detta han är ute efter? Att liksom metaskruva allt ett helt extra varv för att få det så oförargligt, ofarligt, grabbigt och brett som möjligt. För att vi ska bli lite lugna och snälla och inte polarisera konstant. Det funkar inte alls på mig.