Primavera
Betyg: 4
BIO. DRAMA. Italien/Frankrike, 2025. Regi: Damiano Michieletto. Med: Tecla Insolia, Michele Riondino, Fabrizia Sacchi, Stefano Accorsi, Rebecca Antonaci. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.50.
Annika Gustafsson är filmkritiker på kultursidan.
Året är 1716. På barnhemmet Ospedale della Pietà vid Canal Grande i Venedig lär sig flickorna spela violin och ger uppskattade konserter från kyrkan Pietàs balkong, osynliga för publiken. En dag byter barnhemmets ledning ut deras gamle lärare och kompositör och anställer istället den unge Antonio Vivaldi. Ryktet om hans musik sprider sig.
Först i slutet av filmdebuterande, internationellt kände teater- och operaregissören Damiano Michielettos ”Primavera” hör vi ”De fyra årstiderna”, ett av Vivaldis mest älskade verk från vilket filmtiteln kommer. Dessförinnan ljuder åtskillig vacker Vivaldi-musik, inspelad av orkester och kör från operan Teatro La Fenice i Venedig, under den stundtals dramatiska skildringen stilsäkert, elegant berättad utifrån Tiziano Scarpas prisbelönta roman ”Stabat Mater” (2008).
Huvudpersonen är ändå inte kompositören utan tjugoåriga Cecilia (Tecla Insolia), i likhet med de andra flickorna lämnad i tidig ålder till hemmet och ovetande om sina biologiska föräldrar. Hennes tankar kretsar ideligen kring frågan om mamman, som känt sig tvungen att lämna bort en nyfödd. När flickor kommer upp i tonåren väntar äktenskap med någon bestämd man, vilken i sin tur donerar en viss summa pengar till verksamheten. Männen köper helt enkelt sina unga brudar, som inför giftemålet måste låta en fältskär undersöka underlivet. Är hon inte oskuld upphävs köpet.
Då flickan gifter sig avslutas musikutbildningen. När orkestern ger sina återkommande konserter med Vivaldis nyskrivna musik bär medlemmarna röda fotsida dräkter, en blinkning till ”The handmaid’s tale”, också det en berättelse om hur kvinnors roll reduceras till barnalstrande och kökspigor. ”Primavera” blir – trots en viss konventionalitet – ett drama gestaltat utifrån den feministiska blicken.
Inbäddat innehåll
Vivaldi ser Cecilias uppenbara talang och låter henne ta första violinistens plats. Inte för att hon spelar bäst utan därför att han ser hennes passionerade förhållande till musiken och känner igen sig själv. Ett speciellt band etableras mellan dem utan mer fysisk beröring än en lätt klapp på axeln. De kommunicerar via musiken.
Skildringen av hur musiken genomsyrar hela deras väsen och hur den ger deras liv innehåll och värde utgör filmens styrka. Vivaldi är fattig och lider av andningsbesvär med återkommande hosta, medan Cecilia lovats bort till en förmögen officer som utmärkt sig på krigsfronten i Turkiet. Hon kan inte tänka sig en tillvaro utan musik, att bli inlåst i en speciell roll och smider överraskande planer.
Åtskilliga filmer har gjorts om musiker och kompositörers liv, den främsta kanske Milos Formans ”Amadeus” (1984), men Michielettos syn på hur musiken får livsavgörande betydelse för Cecilia känns ny. Här går ”Primavera” på djupet även om Tecla Insolias och Michele Riondinos (Vivaldi) rollkaraktärer möjligen hade kunnat utvecklas något mer. Båda skådespelarna gör lysande, vibrerande tolkningar.
Miljön består främst av klostersalarna och musikrummen, men då och då går kameran utanför murarna och vi ser Venedigs kanaler med båtar i fotografen Daria D’Antonios atmosfärrika bilder.
Filmen har på sina håll kritiserats för ett allt för enkelt slut. Må så vara, men den följer en viss dramaturgi i ett drama om kvinnligt uppbrott och frigörelse.