The Dog Stars
Betyg: 1
BIO. POSTAPOKALYPTISK ROMANTIK/ACTION. Regi: Ridley Scott. Med: Jacob Elordi, Margaret Qualley, Josh Brolin, Guy Pearce. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.58.
Michael Tapper är filmkritiker på kultursidan.
Året är 2035, nio år efter en pandemi som utplånat så gott som hela mänskligheten. Kvar finns fickor av civilisation, isolerade från varandra och ständigt hotade av nytribalistiska rövarband. På flygplatsen Erie utanför Denver, Colorado, håller mekanikern och flygaren Hig (Jacob Elordi) stånd tillsammans med sin hund Jasper och ärrade marinkårsveteranen Bangley (Josh Brolin).
Efter sporadiska kontakter med en flygplats i Grand Junction bestämmer sig Hig för att flyga dit men får mekaniska problem på halva vägen och tvingas nödlanda vid en ranch i en dal. Som av en händelse finner han där den jämnåriga medicinaren Cima (Margaret Qualley) med sin pappa ”Pops” (Guy Pearce), lika ärrad veteran som Bangley men från Navy SEAL.
”The Dog Stars” är en romantisk västern förklädd till postapokalyptisk prepperaction med klingande countrymusik på ljudspåret. I stället för mordgalna indianer ser vi mordgalna nytribalister hämtade från ”Mad Max”-filmerna. Mellan actionscenerna, där hjältarnas skjutskicklighet ger hundra procents utdelning i dödade fiender medan fienden kammar noll, ska vi oo-ah och aa-ah över vykortsvackra landskapsbilder från luften i stället för till häst.
Inbäddat innehåll
För att locka en bredare publik än actionkåta grabbar häftar berättelsen på en kysk kärlekshistoria mellan Hollywoods två senaste sexsymboler. Båda är vackert vemodiga änklingar som aldrig någonsin kan glömma sina makar och i det längsta kämpar mot att övermannas av sina ljumma känslor för varandra. Det är som hämtat ur en massproducerad kioskroman i närmsta matbutik.
Filmen är med andra ord en tunn, tradig och löjlig historia, utan konstnärligt temperament i berättandet, utan överraskningar i storyn. En syskonfilm till Kevin Costners orkeslösa science fiction-västern ”The postman”. Långa stunder är det som om Ridley Scott sovit både i registolen och vid klippbordet.
Även de korta utvikningarna till knäppgöksprepperna kring Alison Janneys despotiska flygsteward, och den idylliska multikultifarmen under Benedict Wongs gemytliga patriark är förbluffande färglösa. Ingen av dem har någon som helst betydelse för storyn. Det har å andra sidan inte mycket annat i filmen heller. Inte ens om man klippt bort allt fyllnadsmaterial och alla transportsträckor hade den kortfilm som återstått blivit bättre.