En 15-åring får i dag varken rösta, köra bil eller köpa ett hus. De får inte heller fullt ut bestämma över sin egen vård eller skolgång. Det finns en anledning till dessa begränsningar. Under tonåren är hjärnan fortfarande under utveckling, samtidigt som identitet, personlighet och förmågan att fatta långsiktiga beslut fortsätter att formas. Det är också en period då sociala normer, samhället och nätverket runt omkring en ung människa blir avgörande för möjligheten att bygga en trygg framtid.
Ändå sänker vi nu tröskeln för när ett barn ska kunna mötas av samhällets straffrättsliga system.
Vad händer då med barnets värld?
Ett barn som frihetsberövas riskerar att förlora kontakten med familj, vänner och skola. I stället för att få möjlighet att möta nya människor, utvecklas och bygga upp en annan tillvaro placeras barnet i en miljö präglad av kriminalitet och begränsningar. Det kan få konsekvenser för barnets sociala förmågor, självkänsla och syn på samhället.
Erbjuder gemenskap
I stället för att ge barnet tid, resurser och tro att de kan förändras och utvecklas väljer vi att kriminalisera barnet. Och när ett barn börjar uppleva att samhället har gett upp om det, ökar vi riskerna för att barnet ska söka sig till dem som fortfarande erbjuder en gemenskap – de kriminella miljöer som redan har visat att de är beredda att ge barnet en plats.
Tonåren är dessutom en period då enormt mycket händer på kort tid. Fyra månader är inte bara fyra månader för en tonåring. Det kan vara en hel skoltermin – fylld av undervisning, raster, luncher och sociala sammanhang. Att missa en termin under tonåren kan få helt andra konsekvenser än att vara borta från arbetslivet under några månader som vuxen.
Om ett barn frihetsberövas under flera år riskerar det dessutom att gå miste av viktiga delar av högstadiet och gymnasiet. För även om de ska få undervisning på anstalt så missar de relationer och erfarenheter som kan vara avgörande för resten av livet. När barnet sedan kommer tillbaka till samhället kan det ligga efter både socialt och utbildningsmässigt. Då är risken stor att det återigen söker sig till den miljö där det tidigare känt sig accepterat.
När vi börjar se unga människor främst som potentiella brottslingar riskerar vi också att skapa en kultur där misstänksamhet ersätter tillit
Det här handlar därför inte bara om kriminalpolitik. Det handlar om vilken syn vi har på barn. När vi börjar se unga människor främst som potentiella brottslingar riskerar vi också att skapa en kultur där misstänksamhet ersätter tillit. Ett samhälle som möter barn med straff innan det har försökt förstå varför de hamnat där de är, riskerar att förstärka det utanförskap som man säger sig vilja bekämpa.
Barnkonventionen blev svensk lag år 2020. En av dess grundläggande principer är att barnets bästa ska komma i främsta rummet. Då måste vi våga fråga oss: är det verkligen barnets bästa vi prioriterar när vi sänker tröskeln för att straffa barn?
Enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, har barn under 15 år som begår allvarliga brott ofta en omfattande problembild med riskfaktorer inom flera livsområden. Psykisk ohälsa och neuropsykiatriska problem är också vanligt förekommande, liksom svårigheter med impulskontroll och koncentration. Det är alltså inte en homogen grupp barn som plötsligt väljer kriminalitet. Det är barn där flera riskfaktorer ofta har samlats långt innan det första allvarliga brottet begås.
Tidiga insatser
Att bekämpa gängkriminaliteten kräver självklart kraftfulla åtgärder. Men kraftfullt behöver inte betyda repressivt. Om vi på allvar vill bryta rekryteringen av barn till kriminella nätverk måste vi också investera i det som kommer före kriminaliteten: en fungerande skola, en tillgänglig vård, starka sociala nätverk och tidiga insatser för barn som riskerar att hamna fel.
Det är lätt att straffa ett barn när det redan har begått ett brott. Det som är svårt och betydligt viktigare är att se barnet innan dess.
Anushka Chakraborty Shee, barnrättsaktivist, ungdomsledare och läkarstudent