Under onsdagsmorgonen svepte en massiv störtflod fram längs gränsen mellan Nepal och Tibet. Ett sammanbrott av is och berg från en glaciär utlöste en flodvåg av vatten, lera och sten som förstörde byar, vägar och broar.
Hundratals människor har dött och över tusen saknas fortfarande på båda sidor av gränsen.
Inka Gurung, 51, har under många år följt utvecklingen i landet på nära håll och vet att naturkatastrofer kan slå hårt. Hennes exman är från Nepal och barnens farmor, farfar och många kusiner bor fortfarande där.
Det första hon gjorde var att ringa släktingarna.
– Man har ju börjat vänja sig vid att det händer katastrofer i Nepal. Man vet att det kan bli jordbävningar och översvämningar, och jag har framför allt oroat mig för att det kan komma sådana här störtfloder med glaciärer, säger Inka Gurung.
Först tänkte Inka att hon förmodligen inte kände någon som befann sig i det värst drabbade området. Men sedan kom hon att tänka på en vän som arrangerar resor till Tibet även under monsunperioden.
– Jag visste ju att de skulle ha en grupp med indier som skulle vara i Tibet och se Mount Kailash, för att de hade en sån spirituell resa, berättar hon.
Hon ringde sin väns bror i Nepal, som hon arbetat med under många år. Han hade kontakt med gruppen och bekräftade att den befann sig i området. När Inka sedan frågade om någon av hans bröder var med fick hon veta att Durga var där.
Känt vännen länge
Durga är en nepalesisk guide som Inka känt i 25 år. Hon har vandrat med honom och lärt känna hans döttrar under tidigare resor. Senast arbetade de tillsammans för två år sedan.
Hon vet fortfarande inte vad som har hänt med Durga och tänker på hans familj och på hur de saknade ska kunna hittas.
– Hur kan man någonsin hitta kroppar? Kan de lyckas få ta hand om kroppar? Det är så orättvist, det är så tragiskt.
– Man är glad och har roligt tillsammans efter en lyckad vandring är på väg hem. Sen plötsligt så bara hör man om någonting, och det tar bara några sekunder så är allting över och alla är borta.
Inka bodde själv i Nepal i tio år och har sedan dess fortsatt att återvända. Under åren har hon sett landet drabbas av jordbävningar, översvämningar och jordskred.
– De fattigaste drabbas alltid värst i de här katastroferna. För de som har pengar bygger ju inte längre nere vid floden, utan längre upp där det är säkrare. De fattiga bor kvar, de har inte råd att flytta.
”Återvänder alltid”
Inka driver ett litet reseföretag och har grupper som ska resa till Nepal under hösten. Hon oroar sig för att katastrofen ska skrämma bort turister från ett land där besöksnäringen är en viktig inkomstkälla.
– Det avskräcker människor att resa till Nepal men också turismen i det stora hela. Det är ju ett extremt fattigt land, och turismen är livsviktig, säger Inka.
– Men jag återvänder alltid dit, no matter what.
Trots de svåra förhållandena är det människorna hon mött som hon framför allt förknippar med landet.
– Även om de har så tuffa liv så tar de emot oss alltid med glädje och en sprudlande energi. De kan berätta om sina umbäranden, men de inspirerar så mycket med att de lyckas leva i nuet och glädjas åt att det kommer människor från andra sidan jorden för att besöka dem.