Vi ser vad ni håller på med. Gör det inte.
Med ungefär det budskapet reste William Burns, chef för USA:s underrättelsetjänst CIA, till Moskva i november 2021. Joe Biden ville varna Vladimir Putin för konsekvenserna, om Ryssland skulle genomföra sin invasion av Ukraina.
Men Putin lyssnade inte.
”Min nivå av oro har gått upp, inte ner,” rapporterade Burns efteråt till Biden.
Att chefen för CIA, den här gången John Ratcliffe, i tisdags överraskande besökte Moskva, för första gången sedan den fatala vintern för fem år sedan, var därför i sig en ödesmättad signal.
Varken USA eller Ryssland ville säga mycket om resan, men i natt kunde flera medier avslöja att Ratcliffe faktiskt haft det ärende som många omedelbart misstänkte:
Att varna Ryssland för att anfalla Nato.
Chefen för CIA skickas inte iväg på en sån här resa lättvindigt.
En möjlig slutsats är att amerikanerna har solid information om konkreta ryska förberedelser.
Det är riktigt allvarligt, och om inte ens det här kan bryta igenom bruset från valrörelsens privatekonomiska löfteskarusell så vet jag inte vad som ska krävas.
Ratcliffes resa är inte heller en isolerad händelse.
Läget har mörknat snabbt de senaste veckorna.
I början av augusti blev det känt att USA:s underrättelsetjänst uppdaterat sin bild av Putins riskaptit.
Tidigare hade man bedömt att han inte skulle starta en konflikt med Nato så länge kriget mot Ukraina pågick.
Nu bedömer man i stället att en begränsad attack mot ett Nato-land är möjlig, och att den skulle kunna komma redan under hösten.
Scenarierna rör sig i hela spektrat från cyberattacker via ockupation av beväpnade grupper utan nationalitetsbeteckningar till en regelrätt militär attack.
Putin är pressad i Ukraina, och jag har själv hört från flera håll, både i och utanför Sverige, att oron för att han ska göra ett drastiskt drag för att förändra läget har gått upp.
Många händelser den senaste tiden visar, lagda efter varandra, tydliga tecken på en rysk vilja att eskalera.
Den 4 augusti upptäcktes en drönare fylld av sprängmedel nära ett ukrainskt Antonov-plan på Leipzigs flygplats i Tyskland, en logistisk stödjepunkt för Nato. Utredningen pågår, medieuppgifter gör gällande att åtminstone tre drönare var inblandade i den misslyckade attacken och förbundskansler Friedrich Merz säger sig vara nära att kunna peka ut vem som är skyldig.
Samtidigt har ryska drönare kraschat i Rumänien, försvarsföretaget Milrem i Estland har utsatts för en mordbrandsattack, Ryssland tycks förbereda en ny mobilisering och Putins rådgivare Andrej Fedorov har hotat att brittiska industrier som tillverkar vapen för Ukraina kan utsättas för attacker.
Enligt bland andra Iltalehti har den finska statsledningen fått ny underrättelseinformation, som gör gällande att risken för ryska sabotageattacker i Finland ökat.
Uppenbarligen är graden av allvar så pass hög att till och med de vanligtvis förtegna finländarna öppet uttryckt oro.
– Jag är mer pessimistisk. Naturligtvis grundar det sig på all den information jag har fått, sa statsminister Petteri Orpo häromdagen.
Det är också svårt att inte koppla Natos styrkedemonstration med flygstridskrafter i Polen och Baltikum förra veckan till det försämrade läget.
Övningen var noterbar inte bara för var den skedde, nära den ryska exklaven Kaliningrad, utan också för vilka resurser som deltog: Radarspaningsplan, lufttankningsplan och en amerikansk EA-37B Compass Call, en sällsynt och högkompetent kärra för offensiv elektronisk krigföring.
Mycket är fortfarande oklart. Vi vet inte hur händelserna hänger ihop, vi vet inte Putins planer och vi vet inte vad John Ratcliffe verkligen sa i Moskva. Det mörker som följer på de värsta tänkbara möjligheterna är stort och djupt.
Det viktiga är att framtiden inte är skriven.
Vad vi gör just nu påverkar hur det slutar.
Jag hoppas att våra ledare kan slita sig från valrörelsen länge nog för att bidra.