Det finns fler förmögna än någonsin i Sverige. När de umgås finns ett antal oskrivna regler, enligt ett reportage i Expressen i somras.
En är att inte köpa dyr champagne för att sedan hälla ut den, något som förekom på tidigt 2000-tal runt Stureplan.
“Att vaska är big no-no. Det tycker alla är urlöjligt”, säger en krögare i Sandhamn till tidningen.
Säg det till vissa av Sveriges politiker. Vårt land tillhör världens rikaste men under 2026 har det blivit på modet att göra av med pengar. Bara för att man kan.
Det senaste exemplet kom i veckan när regeringen presenterade vallöftet om gratis skola och fritids för alla.
Katjing! Ett par tusenlappar rakt ned i plånboken för de tydligen viktigaste väljarna, barnfamiljerna.
Kostnad: Tio miljarder kronor om året, pengar som enligt M ska hämtas från ”minskad byråkrati, minskat bidragsfusk och omfördelat bistånd”.
Ett lika kristallklart besked som luddet i en torktumlare.
Det går att sympatisera med förslaget, för en del grupper skulle det göra stor skillnad, men av de tio miljarderna kommer en hel del också att hamna hos människor som faktiskt inte behöver extra tillskott.
Med andra ord blir det ett ganska stort spill. Eller vaskning om man så vill.
Samma sak kan sägas om flera andra skattesänkningar och stöd som införts i år, som sänkt bensinskatt, elstödet och den halverade matmomsen. Den senare åtgärden har kritiserats av Riksrevisionen för att vara dyr och ineffektiv.
Liknande kritik har riktats mot beslutet att göra 300 000 kronor på ISK-konton skattefria – något som sågades av bland andra Ekonomistyrningsverket för att mest gynna dem som redan har ett stort sparande.
Nu går Moderaterna till val på att höja den skattefria nivån på ISK till 500 000 kronor plus en rad andra kostsamma löften.
När ekonomin gick som sämst i början av mandatperioden framstod regeringen som närmast sjukligt sparsam. Nu sprejar den cash över allt och alla.
I år väntas statens budget gå back med cirka 200 miljarder kronor och minst lika mycket nästa år.
Socialdemokraterna har å sin sida kritiserat regeringen för att missköta statens finanser men har själva en del frågor att svara på.
Partiet har kommit med en rad vallöften; dubbla barnbidrag till sommar och jul, höjda studiebidrag, slopad karensdag och att statens bidrag till välfärden ska räknas upp med inflationen.
Men förklaringarna om hur allt ska betalas är fluffigare än sensommarmoln. Bankskatt och stoppad vinst från friskolor är två förslag som kan visa sig betydligt enklare att genomföra i teorin än i praktiken.
Det hindrar inte S. Det underliggande budskapet till väljarna: här finns det pengar, oroa er inte, klart ni ska få det bättre.
Efter valet? Då är det tydligen dags att plocka undan hummerskalen, ta av sig festhattarna och plocka fram knäckebrödet igen.
Nästa mandatperiod är det lånestopp, det är ett löfte från både M och S.
Budskapet upprepade av finansminister Elisabeth Svantesson vid torsdagens presskonferens på Harpsund där det enligt regeringen bara finns 50 miljarder extra att göra av med de kommande fyra åren – mot 100 bara i år.
”Det är tufft ekonomiskt framåt”, förklarade hon.
Okej. Så har Sverige pengar eller inte? Hur ska ni ha det?
Det hela är väldigt förvirrande både för väljarna och omvärlden.
Ännu märkligare blir det om frågan sätts i sitt rätta sammanhang.
Sverige har en väldigt låg offentlig skuld jämfört med de flesta andra länder, i år runt 36 procent av BNP, snittet bland euroländerna är 89 procent. Den kommer fortsätta vara låg och inte gå över 40 procent de närmste åren trots underskotten.
I flera år har det ropats från både vänster och höger om att politikerna borde använda statens starka finanser till investeringar. Att kvaliteten på Sveriges infrastruktur och kvaliteten i välfärden inte alltid står i proportion till att vi på pappret är rikare än de flesta länder har blivit uppenbart för många. Den låga skulden är därmed något av en synvilla.
KD:s partiledare Ebba Busch föreslog för ett par år sedan att det så kallade skuldankaret, målet för hur stor statens skuld ska vara, borde höjas från 35 till 40 procent av BNP och pengarna användas för att ”rusta Sverige”.
Det har tagits steg, inte minst kom riksdagens partier överens om att staten skulle låna 300 miljarder kronor för att bygga ut försvaret och stötta Ukraina.
Inga konstigheter med det – om man inte anser sig ha råd att försvara landet, vad är då poängen med att ha ett land?
Men lånefinansieringen är bara en kortsiktig lösning. Samma sak med utbyggnaden av kärnkraften där staten ska gå in med pengar – flera hundra miljarder. Ska det ses som ett lån eller en utgift? Det påverkar hur mycket pengar det finns till annat.
Tillsammans skapar allt detta stor osäkerhet.
Att Sverige använder sig av den kassakista som medborgarna varit med och byggt upp under decennier – tack vare rätt stora uppoffringar på många håll – är konstigt att kritisera. Det är snarare hög tid.
Behövde svensk ekonomi stöttas efter en fem år lång lågkonjunktur och inför hotet om en energikris?
Kan landets infrastruktur bli vassare? Kan det vara bra med en starkare militär? Kommer klimatomställningen kräva resurser?
Ja, på allt.
Men det sätt på vilket statens pengar används just nu och framförallt hur det kommunicerats imponerar inte.
Sanningen är att få utländska långivare skulle dra öronen åt sig om Sverige höjde sitt skuldtak från 35 till 50 procent av BNP – en skillnad på runt 1000 miljarder – så länge det var väldigt tydligt vad pengarna ska gå till och varför. Och att det handlade om långsiktiga och effektiva satsningar.
Istället har vi fått ett fyrverkeri av kortsiktig politik, dubbla budskap, bludder och kreativ bokföring som förvillar mer än det förklarar.
Det är dags att ta Sverige på allvar, är Socialdemokraternas stora valslogan.
Det blir allt svårare.