Sara Berg är medarbetare på kulturredaktionen.
Texten innehåller spoilers.
Knappt hade det stormat färdigt kring SVT:s senaste dejtingexperiment ”Silent attraction”, förrän det var premiär för den upphottade versionen av ”Gift vid första ögonkastet” – numera med tillägget ”XL” – på samma kanal.
Man behöver bara ha sett de båda första avsnitten av ”GVFÖ XL”, som ligger ute på SVT Play, för att undra vad all uppståndelse kring det tysta programmet egentligen handlade om.
En samling smågrabbar med ogenomtänkta, konservativa åsikter, uttalanden om ”grova arslen” och en tveksam inställning till miljöpartister? Jämfört med ”GVFÖ XL” känns det lika hotfullt som när två barn bråkar i sandlådan. ”Han tog min feminist-rosa spade, buhu.”
Nej, det är bland de sex arrangerade äktenskapen som den verkliga faran döljer sig. Ungefär som när Trump slänger ut ett klickbete till medierna för att mörka den riktiga skandalen.
Att SVT velat göra om ”GVFÖ”-konceptet är trots allt förståeligt. Efter 14 säsonger, där det mest avantgardistiska draget har varit att man parat ihop två kvinnor, började programmet kännas alltmer irrelevant. Inte bara var det dålig underhållning; matchningarna fungerade inte heller. Inget av de tre paren från i våras är fortfarande gifta och ingen tittare lär vara förvånad.
Flera saker är därför nya den här säsongen. De tre experterna har bytts ut, deltagarna är dubbelt så många och så det mest radikala av allt: de har skilda värderingar. Tidigare har det knappt yppats ett ord om politik, vilket förvisso också är bisarrt, men nu är ämnet en av kärnfrågorna.
Till skillnad från upplägget i ”Silent attraction” är det inte parterna i varje relation som är oense – tvärtom har kvinnan som önskat sig en ”provider” fått gifta sig med en man som har en ”gammaldags” inställning till kvinnorollen – utan de olika paren.
Att låta samtliga deltagare flytta ihop i ett gemensamt boende med kollektiva måltider är alltså inte, som jag trodde först, ett sätt att testa deras romantiska lojaliteter, utan ett sätt att skapa konflikt.
En av männen i experimentet, Urban, har redan blivit en snackis. Han jobbar som företagare och ledare, men är också aktiv inom genren manshälsa, vilket får mig att undra vem han är ledare för. Den samling polare som bjudits in till bröllopet och som ser på Urban som vore han Messias? Detta är inte manlig vänskap, det är en manscoach och hans lärjungar.
Men Urban kämpar inte bara för männens hälsa; han kämpar även för att kvinnans plats ska vara i hemmet. I morgongåva ger han sin fru, teamchefen Olivia, en dammvippa. Därefter äter han åtta kokta ägg och lagom till skaldjursmiddagen talar han om för henne att det här med manliga vänner kan hon fortsättningsvis glömma eftersom det är ”haram”.
Olivia ber honom häpnadsväckande nog inte att dra åt helvete, utan slänger trevande ut ett förslag om att hon kanske kan träffa sin enda killkompis i sällskap med Urban framöver? Alla förstår att det aldrig kommer att hända.
Nästa dag går paret fnittrande och shoppar ost i en matbutik i Marbella, dit de fått åka på bröllopsresa, och allt är som bortglömt. För vem behöver vänner, hur som helst? Dessutom hade hon ju önskat sig en manlig man.
Hela Urban är en sådan enorm varningsklocka att jag misstänker att han spelar en roll. Vem är så här på riktigt?
Fler än man kan ana, visar det sig lite senare, när även de sista paren har fått gifta sig. Det är då som affärskonsulten och poddaren Max dyker upp: en spännig 31-åring som gillar gammaldags romantik, vilket är en omskrivning för konservativa könsroller. Tur för honom då, att han parats ihop med Belinda som trots att hon vill göra karriär som pilot inte har några problem med att istället föda barn och bli försörjd.
Under bröllopsmiddagen, när de sitter och samtalar förtroligt, hittar de fler likheter än de hade kunnat ana: det är inte bara Belinda som är antivaxxare – det är Max också!
Tack och lov är inte säsongen fullt så vidrig som den låter. Bland de övriga fyra paren finns kocken Edin som inte kan förstå hur bra allt har blivit, medan hans hustru Julia, hotellkoordinator, inte riktigt har landat i samma insikt. Här finns den pansexuella influencern Sara och hennes tågvärdsmake Gabriel och så Yasmin och Felix som bägge två vill leva utanför normen. Vilket i deras fall handlar om att jobba som breathwork facilitator från en husbil i Portugal respektive komponera pianomusik och promenera i naturen.
Det mest osäkra paret är sociala medier-ansvariga Helena och lösningsspecialisten Sasan. Hon är fem år äldre och frånskild, han är en gymkille som förklarar sina tidigare havererade relationer med att han varit för kräsen. En förhandshint från kommande avsnitt – där det ser ut som om han sympatiserar med manosfären i sällskapet istället för med sin fru – avslöjar dock att det möjligtvis är han själv som varit problemet.
Men vad man än tycker om SVT:s nya besatthet av att skildra och i viss mån förstärka värderingsklyftan mellan könen, kan man den här gången inte anklaga dem för att göra tråkig tv.
Jag tror också att det är ett effektivt drag att låta de olika paren få mötas för att diskutera tyngre och mer laddade ämnen med varandra. Få saker är nämligen så stärkande för den egna relationen som att mäta den mot någonting man tycker är sämre.
Och att de andra paren har det sämre tror jag varenda deltagare tycker, oavsett om de anser att män ska vara män, eller om de är okej med att könsidentiteten är lite mer flytande.