När barnskådisen har spelat in sin film kallas hon slampa i skolan. Det är tråkigt förstås. Hon vill för död och pina inte vara någon slampa. Hon bestämmer sig för att plugga och vara smart. Att vara smart är motsatsen till slampa.
Barnskådisen är M i skandalromanen ”Life of M” av Rachel Cusk, en bok som förstås redan innan utgivning vräktes in i den sönderexponerade fåran – enligt skvallret är romanen ett ”mörkt porträtt” av Cusks vän, Natalie Portman.
Skvallret har sina skäl, Portmans livsram har i boken skrynklats ur fullständigt: Bokens M har gjort en känd ballerinafilm, har en Miss Dior-liknande kampanj och slog igenom som barn i en ”Leon”-liknande film. Hon bor i Paris och är ”intresserad av böcker” och hon är framför allt ödmjuk, oj vad ödmjuk hon är – det är, beskriver Cusk, som att M har vingar som hon ständigt väljer att inte använda. Som dukat för en uppeldad litterär skandal.
Enligt skvallret är romanen ett ”mörkt porträtt” av Cusks vän, Natalie Portman
Men efter att ha bränt av boken kan jag meddela att det är en fälla. Det är inte Natalie Portman som är på slaktbänken i skandalromanen. Tyvärr.
Det är, som alltid hos Cusk, jaget.
– Jaget har blivit äckligt, förkunnade Rachel Cusk under ett författarsamtal på University College of London under rubriken ”Literature in the age of self”.
Det här är egentligen allt du behöver veta om ”Life of M” – Cusks vämjelse för jaget.
Faktum är att äckelkänslan har blivit själva ryggraden i Cusks författarskap. Äcklet har drivit henne till att, som en recensent skrev, totalrenovera romanformen i sin ”Konturer”-trilogi. Den vanliga prosakoftan grävdes ner och byttes ut mot en romandräkt i vilken protagonisten i princip är ett flytande hål.
Det här är egentligen allt du behöver veta om ”Life of M” – Cusks vämjelse för jaget
Cusks såriga relation till jaget, ska sägas, kan härledas till några brutala sågningar i mitten av 10-talet. Innan dess skrev hon traditionella romaner och memoarer – de sistnämnda om sin skilsmässa och om att vara förälder. Cusk har berättat att kritiken mot ”Ett livs arbete” och ”Efterbörd” ledde till vad hon beskriver som en ”kreativ död”.
Därför blev huvudpersonen i den i elden gjutna och tokhyllade, ”Konturer”-trilogin, ett slags negativt utrymme. Där andra författare sliter för att ge sina huvudpersoner form har Cusk varit väldigt noggrann med att stanna i en slags formlöshet. Berättaren är lite mer än ett kärl som tittar och lyssnar. Hennes jag uppstår i det som hon är med om.
Även i ”Life of M” är själva berättaren, en författare, ansiktslös. M å andra sidan har fått det ultrakända ansiktet. Måhända ett PR-trick men också, kanske, ett litterärt trick. För sida för sida suddas det ut. Fram träder en Frankenstein-figur som byter ansikte i varje rum. Men eftersom hon är så känd är det inte bara hon som böjer verkligheten, i varje stund böjer sig verkligheten för henne. Allt blir en upp-och-ner-målning som i Cusks novell ”The Stuntman”.
Det är med ett tydligt äckel som Cusk skriver om konstruerandet och justerandet av jaget. Men det ska sägas att det blandas med ömhet och en stor fascination för de små och stora lögner som krävs för att hålla ett jag på plats.
Ungefär den ömhet man skulle känna för ett skrämt djur som väntar på döden