En oppositionsledare som vill vara snålare än regeringen. En statsminister som verkar ha förlorat på förhand.
Årets val är ovanligt på flera sätt och man får gå tillbaka till 1990-talet för att hitta något liknande.
En oppositionsledare som vill vara snålare än regeringen. En statsminister som verkar ha förlorat på förhand.
Årets val är ovanligt på flera sätt och man får gå tillbaka till 1990-talet för att hitta något liknande.
Regeringens årliga kräftskiva på Harpsund brukar förenas med en pr-föreställning. Den samlade mediekåren får höra finansministern berätta hur mycket pengar regeringen vill satsa på väljarna i den kommande budgeten – en budget som normalt presenteras några veckor senare.
Valår blir Harpsund något annat. Vi vet inte vilken regering som fördelar statens pengar i höst – finansminister Elisabeth Svantessons framtidsplaner kan kastas i papperskorgen om bara 17 dagar.
Svantesson tog därför chansen att måla framtiden i ljusa färger – bristen på framtidsoptimism har bidragit till regeringens svaga popularitet – men nu hävdar finansministern att allt går åt rätt håll. Väljarundersökningar tyder på att medborgarnas optimism ökat på sistone – något finansministern gärna underblåser.
Men sedan kom smockan. Kontentan av de staplar och siffror Svantesson visade är närmast att likna vid ett reformstopp de kommande fyra åren. Siffran 50 miljarder kan låta imponerande men den ska räcka i fyra år – och motsvarar i runda slängar hälften av vad regeringen satsat bara 2026. Summan ska dessutom täcka fängelsebyggen och ökade kostnader i sjukvård och skola – samtidigt som vi raskt närmar oss den tidpunkt när försvarslånen – hela 300 miljarder – ska betalas.
Ändå hävdar Socialdemokraterna att regeringen är för optimistisk. Enligt Magdalena Andersson kastar Tidö-partierna ymniga vallöften omkring sig utan att veta hur de ska betalas. Socialdemokraterna lovar att det blir stramare tyglar på statsfinanserna om de vinner valet.
Vi har alltså den ganska ovanliga situationen att oppositionen går till val på att vara snålare mot väljarna. Man får gå tillbaka till 1990-talet för att hitta en liknande valrörelse. Den dåvarande socialdemokratiska oppositionen lovade då att spara och skära ner mer än den M-ledda regeringen – vilket i rådande krisstämning visade sig vara en vinnande strategi.
För Socialdemokraterna handlar det inte bara om att beskriva sig själva som mer ansvarsfulla. Magdalena Andersson vill också hålla emot de mer expansiva reformer som lyfts av MP och V – partier hon sannolikt snart ska förhandla budget med.
Det finns en annan intressant likhet med 1990-talet. Som journalisten Torbjörn Nilsson påpekat var 1994 senaste gången det framstod som oundvikligt att regeringen skulle falla. Också den gången fick oppositionen tidigt ett stort försprång, som då visade sig ointagligt.
Valet 2026 är ett konstigt val.