Det går verkligen sisådär för Socialdemokraterna. Partiet har sakta men säkert tappat stöd i mätning efter mätning. Med drygt två veckor till valet ser stödet för S ungefär ut som valresultatet från 2022, som var 30,3 procent.
Efter en hel mandatperiod med försprång i opinionsmätningarna krymper gapet mellan oppositions- och regeringspartierna. Det som i juni var omkring 10 procent till förmån för S och de andra oppositionspartierna har nu halverats, att döma av färska mätningar från DN/Ipsos och Ekot/Indikator opinion.
Drömsiffror på 37–38 procent, som S noterade i mätningar härom året, är som bortblåsta.
”Pyspunka”, kommenterade en självsäker Ebba Busch (KD) i Aktuellt (26/8).
Är den exempellösa upphämtning som krävs för att statsminister Ulf Kristersson (M) ska få bilda Tidöregering 2.0 inom räckhåll?
Nja – men någon promenadseger kan S-ledaren Magdalena Andersson inte räkna med.
För inte ens Sveriges största parti kan leva på gamla lagrar allena. Och att förlita sig på missnöje med motståndarsidan håller inte – det är ju den egna politiken som ska locka väljare.
Så vad vill Socialdemokraterna, utöver att ge statsministerposten till Magdalena Andersson?
Avskaffa karensen i sjukförsäkringen tycks partiet ändå vilja, och pläderar för det med klassiskt S-klingande rättviseargument.
Mer då? Jo, införa en skatt på bankernas ”övervinster”. Men i Dagens Industri (24/8) hoppas Mikael Damberg, trolig finansminister i en S-ledd regering, att bankskatten inte ska behövas:
”Ingen blir gladare än vi om bankerna inte tar ut lika mycket överpriser av bolånekunder och småföretag”, sade han. Och verkar mena att om bankerna är snälla och går lite sämre så slipper de skatten.
Om det nu inte är så att man tagit intryck av Tidösidans beskrivning av bankskatten som en ”bolåneskatt” som ändå kommer att betalas av bankens kunder till slut.
Det är i och för sig likt S att ängsligt ta sin hand från egen politik, snarare än att söka stöd för den genom att berätta för väljare varför man tycker att den är bäst.
Det råder ju inte precis brist på storslagna samhällsprojekt som en ivrig socialdemokrati kunde spinna drömmar om. Vind- och kärnkraft, vård, skola, försvar, framtidens gröna industri – kanske höghastighetståg?
Det arbete för att utveckla politiken som partiet säger sig ha genomfört sedan valförlusten 2022 skulle ju mynna ut i någon sorts uppdaterad socialdemokrati. Så lanserades härom året idén att bygga bort bostadssegregation och utsatta områden genom att blanda olika typer av bostäder i samma område.
”Vi vill inte ha Chinatowns i Sverige, vi vill inte ha Somalitown eller Little Italy, vi ska bo blandat med de olika erfarenheter som vi har”, sade Magdalena Andersson redan under valrörelsen 2022.
Men motståndarna hann knappt viska ”tvångsblandning” förrän det blev tyst från S om förslaget.
Magdalena Anderssons strategi verkar vara att försöka locka SD-skeptiska borgerliga väljare och acceptera ett visst tapp vänsterut.
Men vad gäller politikens innehåll tycks hon mest bara hålla korten nära bröstet inför kommande förhandlingar – den som ingenting säger, har ingenting sagt.
Kvar blir floskulösa paroller. Undra på att väljarna tappar intresset.