Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | VALET 2026
Eftersom sannolikt inget block kommer att samla egen majoritet vid statsministeromröstningen, måste man kompromissa. Visserligen tycks det finnas en majoritet för vänstersidan bland väljarna men bland partierna råder oenighet rörande Vänsterpartiets eventuella plats i regeringen, varför voteringsresultatet är osäkert. Och högersidan verkar stanna i minoritet.
Så hur långt kan partierna kompromissa? Vad är det näst bästa när man inte kan få allt? Det är partiernas andrahandsalternativ som kommer att avgöra regeringsbildningen.
Att partiledarna säger en sak före valet och en annan sak efter valet får cyniker att söka lättköpta poäng, ägnade att späda på det så kallade politikerföraktet. Fördömandet bygger emellertid på en missuppfattning. I ett styrelseskick som vårt finns, i motsats till lärobokens majoritetsdemokrati, vardagslivets samarbetsdemokrati som förutsätter att man modifierar sina ståndpunkter så att man får ihop voteringsmajoriteter.
Två modeller är därvid särskilt intressanta: vågmästeriet och kontraktsparlamentarismen. Trots att de i många avseenden är olika – den ena är liten och den andra är stor – klassificeras de båda i den statsvetenskapliga litteraturen på samma sätt därför att de, i motsats till majoritetsdemokratin, just räknar med att preferenserna behöver modifieras.
Vågmästaren var i gamla tider en person som var edsvuren och tillsatt av Bergskollegium med uppgift att kontrollera vägningens riktighet. I politiken står vågmästaren i mitten och söker överenskommelser än till vänster, än till höger. Vågmästaren tolereras lätt av andra, därför att hans förstapreferenser ofta är de andra partiernas andrahandspreferens. Den legendariske vågmästaren är 1920-talets C G Ekman men också i vår tid har denna statskonst utövats av flera statsministrar. Vågmästeriet har också kritiserats. På den socialdemokratiska partikongressen 1928 fördömde en talare med drastiska formuleringar ”det förbannade system där man ena dagen är i armkrok med amiral Lindman och andra dagen i armkrok med Per Albin Hansson och där ingen svensk medborgare överhuvudtaget vet vad som ska hända”.
Kontraktsparlamentarism syftar till avtal som ska gälla en längre tid och omfatta ett bredare fält. Ett exempel är den kohandel som ingicks mellan Socialdemokraterna och dåvarande Bondeförbundet på 1930-talet och efterträdde Ekmans vågmästeri. Ett annat exempel är dagens Tidöavtal. Invändningar har också framförts mot detta regeringssätt. Som professorerna Tim Bale och Torbjörn Bergman framhållit riskerar det att sätta den parlamentariska representationen ur spel genom att ge konstgjord andning åt en minoritetsregering.
Som liberal, närmare bestämt som hemlös liberal, borde jag kanske förorda vågmästeriet, men de allvarliga utmaningar vi står inför – klimatet, invandringspolitiken, kriminaliteten och inte minst säkerhetspolitiken – talar för den mera stabila och långsiktiga lösning som kontraktsparlamentarismen kan erbjuda.
En sådan möjlighet, som flera debattörer numera tycks vara inne på, vore en stor koalition mellan de traditionella huvudmotståndarna i svensk politik – en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Den gamla vänster-högerskalan, som utgick från klasskampen, har numera fått en ny innebörd och beskriver i stället en uppdelning efter kön, inställning till klimatet, åsikter om migration etc. Sakpolitiskt har det skett ett närmande mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i en rad frågor. Magdalena Andersson utesluter inte ett sådant samarbete; hon säger sig kunna samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna. Och på kommunal nivå finns det redan, som statsvetaren Johan Wänström vid Linköpings universitet visat, ett omfattande samarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna och de flesta inblandade verkar mycket nöjda med arrangemanget.
Då är inställningen till ett samarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna svalare i den moderata ledningen, som i stället bundit sig för en allians med Sverigedemokraterna. Men ett inte osannolikt valnederlag för Tidöregeringen kommer nog att få många moderater att kräva förnyelse – både beträffande politikens innehåll och form.
En samarbetsdemokrati kräver kompromisser och då får varken historisk barlast eller ultimativa krav stå i vägen. Det bästa får inte bli det godas fiende.
Leif Lewin
professor emeritus i statskunskap, Uppsala universitet
Läs även