Att välfärden fungerar är något många väljare sätter högt. Sjukvård och skola toppar exempelvis väljarnas prioriteringar inför valet, särskilt viktiga är frågorna för de rödgröna väljarna. Det här är tacksamt för Socialdemokraterna. Partiet är nämligen det parti som har högst förtroende i bägge dessa frågor. Det är kanske inte så konstigt. Socialdemokraterna byggde upp den svenska välfärdsmodellen och har i varje valrörelse fört fram budskapet att man sätter välfärden främst.
Men hur väl stämmer det egentligen? Sambandet mellan regeringens färg och hur mycket pengar som går till välfärden är i själva verket svagt för att inte säga obefintligt. Ekonomins allmänna utveckling, teknik, demografi och en mängd andra strukturella faktorer är i själva verket mycket mer avgörande. För detta finns ett tydligt statistik- och forskningsstöd.
Rödgröna regeringar tenderar att prioritera annat än välfärdens kärna – höjda bidrag, klimatsatsningar och bistånd exempelvis. Ett typexempel är att S viktigaste vallöfte i detta val är att ta bort karensen vid sjukskrivningar. Enligt en sammanställning som Dagens Nyheter har gjort (DN 23/8) skulle reformen kosta Göteborgs stad 164 miljoner kronor årligen i ökade utgifter. Kostnadssmällen för Västra Götalandsregionen med sina många vårdanställda skulle förstås också bli betydande.
Socialdemokraterna har styrt Göteborgs stad oavbrutet de senaste 30 åren med undantag av mandatperioden 2018-2022. Man kan fråga sig varför inte välfärden är bättre? Förklaringen är densamma som på riksplanet. Man prioriterar annat. Göteborgs stad är en byråkratisk koloss som är allt annat än effektiv med skattepengarna och innehar Sverigerekordet i kommunala bolag. Styrnings- och ledningsförmåga att ta itu med detta saknas trots löften om motsatsen. Något liknande kan sägas om regionen som varit S-styrd merparten av tiden sedan den bildades.
Socialdemokraterna på kommun- och regionnivå låtsas hela tiden som att brister i välfärden är regeringens fel. Men det är de kommunala politikerna som har ansvaret för hur verksamheten bedrivs och det finns inga fakta som stödjer att rödgröna regeringar leder till bättre välfärd. Rödgröna kommuner tenderar på samma sätt att ha högre skattetryck utan att välfärden är bättre än i borgerligt styrda, vilket delvis beror på att de ofta är fattigare, vilket dock inte gäller Göteborg. Däremot är S bra på att skylla ifrån sig – på konjunkturen, omvärlden eller politiska motståndare. Det är knappast att ”ta välfärden på allvar”.
S-ledda regeringar sätter LO:s kravlistor främst och de handlar som i regel inte om välfärden – eftersom de kvinnodominerade facken i offentlig sektor har en svag ställning – utan om olika transfereringar och bidragssystem. Fackens starka ställning inom Socialdemokraterna gör också att de indirekt tar hänsyn till att S-styrda kommuner och regioner är arbetsgivare. De sitter på två stolar.
Efter att LO fått sitt ska Miljöpartiet ha ett stort antal miljarder till miljö- och klimatsatsningar för att stödja en S-regering. Det här mönstret har upprepats varje gång. Med lite god vilja kan man påstå att Göran Perssons utbyggnad av högskolan var den sista stora välfärdssatsningen S genomdrev, men det är tveksamt om Högskolan ska räknas som välfärd. Mycket talar snarare för att Sverige fått en akademiskt överutbildad befolkning som inte matchar arbetsmarknadens behov, något som också kostar enorma summor i utebliven arbetskraft under studietiden.
På vänsterkanten är det en vanligt förekommande föreställning att Socialdemokraterna minsann kan satsa på mer välfärd om det inte vore för att ogina yttre aktörer eller svikare i de egna leden sätter stopp. Men Sveriges högskattemodell stötte på problem redan på 1980-talet då det inte längre gick att finansiera fortsatt utbyggnad av välfärden med höga skatter och hög inflation. S har accepterat statens budgetregler, EU-medlemskapet och det faktum att Sverige är en integrerad del av internationella kapitalmarknader. Någon återgång till 1980-talet är faktiskt inte möjlig även om man skulle försöka – åtminstone inte utan att slå undan benen för hela vår nuvarande ekonomiska samhällsmodell. Resultatet skulle troligen vara katastrofalt för ett litet exportberoende land som Sverige.
Tron på Socialdemokratin som välfärdens beskyddare påminner faktiskt starkt om religiös tro, något statsvetaren Katarina Barrling påtalat när hon förklarat folkhemstankens starka ställning med Sverige starka sekularism och statsindividualism. Protestantismens löften om Guds frälsning och beskydd lever kvar i tron på staten som allsmäktig beskyddare.
En mer rationell och profan syn på välfärdens villkor är att Sverige bara kan behålla en god välfärd genom en välskött offentlig sektor och ett effektivt näringsliv som kan leverera skatteintäkter. Det är också därför borgerliga regeringar de facto klarat att leverera en minst lika god välfärd i modern tid. De har dock hela folkhemstron emot sig i att få fram det budskapet.