Schlager om sommaren
Efter Ester Bergs diktsamling med samma namn.
Regi och dramaturgi: Mathilda Becker. Scenografi: Oda vad Nielsen. Ljusdesign och teknik: Linda Blom. Produktion: Jacob Skarehag. På scen: Sally Celander och Stina von Sydow.
Spelas på Augustenborgsgatan 14 A, Malmö. T o m 30/8.
Sara Berg är medarbetare på kultursidan.
”Det är en lite konstig lokal”, får vi veta medan vi väntar på att få bli insläppta i scenrummet. Och ja, det stämmer. Det liknar omklädningsrummet till en gymnastiksal: tre duschar och en toalett på rad. Vi som sitter längst fram i publiken får hålla in fötterna för att inte stjäla för mycket utrymme från skådespelarna.
Först syns de inte. Det som syns är rosa duschdraperier, gröna badrumsmattor, en slarvigt avslängd badrock och en stängd toadörr.
Rösterna kommer inifrån båsen. Två kvinnor pratar, en ung och en äldre. Jag tänker att de är mor och dotter, men förstår snart att det är samma kvinna i olika stadier av livet.
Hon är hjärtekrossad. Ex-killen har hittat en ny hora. Den nya horan är snygg och perfekt. Vad är då hon själv? En gammal hora?
Manuset bygger på poeten Ester Bergs debutbok ”Schlager om sommaren”, som handlar om just ett uppbrott. Att dramatisera en diktsamling är ett vanskligt projekt om man jämför med att utgå från en roman, där det finns repliker och dialog. Här pågår konversationen istället i kvinnans eget huvud.
Men regissören och dramatikern Mathilda Becker har gjort ett svinbra jobb. Texten läses ibland växelvis, ibland i kör. Stundtals är det som om den äldre svarar den yngre, med den visdom som kommer med åren. Ibland är det som om hon inte har lärt sig ett dugg.
Skådespelarna är fenomenala. Både Sally Celander (ung) och Stina von Sydow (äldre) har ett starkt eget uttryck, då de gestaltar kärlekssorgens alla faser, men även en sprakande dynamik sinsemellan. De målar naglarna, kammar varandras hår, sminkar sig ihop, festar, tröstar och gör sig redo för sängen.
Att Ester Bergs dikter innehåller roliga, svartsynta, fyndiga och igenkännbara rader hjälper givetvis också till. Kvinnan saknar hunger, äter inget och lämnar inte lägenheten. Till slut blir hon efterlyst av Missing People. Hon petar i sin pyttipanna. En italienare som försöker ragga upp henne kallar henne very beautiful men also angry. Hon klipper lugg. Hon känner sig 5 000 år gammal, som ismannen Ötzi.
Bortsett från von Sydow ingår de medverkande i den fria teatergruppen Kobra, mest känd för att ha satt upp serieföreställningen ”Tjejer” på pizzerian Rex förra året. Den missade jag tråkigt nog, men av den här föreställningen att döma behöver Malmö inte oroa sig speciellt mycket över teaterns återväxt, åtminstone inte för tillfället.
Kobra visar upp det lustfyllda med scenkonsten, det dagsaktuella och eviga. Alla kan känna igen det nattsvarta mörker som uppstår då man blir övergiven. Samtidigt presenteras – och framstår – upplevelsen som helt ny.
Visst är det kul när teatern är gränslös, men med två magnetiska skådespelare och en riktigt bra diktbok kommer man också väldigt långt.