Hanna Nordenhöks nya roman ”Det underjordiska biblioteket” är en kompetent bok. I fem episoder som ordnats baklänges berättar författaren om en namnlös kvinna i en nära men postapokalyptisk framtid. En sjukdom har eliminerat stora delar av jordens befolkning och hotar nu resten. Kvinnan har förbarmat sig över två likaledes namnlösa, ensamma barn. Det är ett syskonpar, där flickan har någon form av intellektuell funktionsnedsättning. I boken förekommer också en transperson och, lite mer oväntat, en man med AIDS.
Bokens 177 sidor följer kvinnans kamp för överlevnad och för att kunna begrava sin far. Tillsammans med barnen vandrar hon från hus till hus på jakt efter vatten. Tidigare hade trion dessutom sällskap av ytterligare en namnlös kvinna, ”den andra”. Det kommer fram att hon har dött under bestialiska former och att hon innan dess har utsatts för en särskilt sadistisk våldtäkt. Jaha. Det spekulativt våldsamma i scenerna dämpas av den jämntjocka prosan.
Det är nämligen svårt att känna igen Nordenhök i ”Det underjordiska biblioteket”. I stället för att skriva sin vanliga, flyhänt precisa prosa strösslar hon texten med tungrodda poetiska formuleringar. På sidan 34 kan man läsa om ”den svindlande tystnaden”, på sidan 39 om ”landskapets spända ljudlöshet” och på sidan 45 om ”den lamslående tystnaden utanför” och så vidare. Det visar sig beteckna att fåglar och övriga djur har försvunnit.
Det är svårt att känna igen Nordenhök i ”Det underjordiska biblioteket”
De många och sökta liknelserna får läsaren att tappa greppet om texten. Vindkraftverken är ”orörliga som vrakdelar”. Och bortom dem är himlen ”en monokrom kolteckning utan slut”. Fast bara ett par sidor senare (som motsvarar några minuter i textens verklighet) beskrivs den som ”mjölkvit”. På sidan däremellan har vi kunnat läsa att dalsänkor och åkerlappar är uttryckslösa och urblekta ”som om en tunn technicolorhinna dragits undan från dem”.
Problemet med detta bildspråk är att det tjänar till att dölja romanens tunna intrig, snarare än att förmedla och gestalta den. Det blir ett utanpåverk, ett slags störande pynt. Detsamma gäller för det faktum att boken berättas baklänges. Det är ett grepp som på intet vis är motiverat av eller integrerat i romanens handling. I dess första scen bränner kvinnan upp sin döda far och kastar hans aska i havet. I dess sista ber han henne om just detta. De hörs via mobiltelefonen, innan såväl nätet som elen slås ut.
Fadern använder då kvinnans namn: Valeria. Varför känner inte berättaren, som däremot vet allt om vad kvinnan upplever och tänker, till det? Att övriga karaktärer låter bli att presentera sig förklaras på ett par ställen i boken. Det är ”som om de fortfarande lydde en regel ingen av dem kunde förklara eller namnen de en gång burit inte längre vore giltiga”. Den förvirrande konstruktionen ”som om… eller…” används gång på gång i denna roman.
”Det underjordiska biblioteket” är Hanna Nordenhöks nionde bok men den första efter att hon lämnat Norstedts, som numera ägs av ett ljudboksföretag. Boken kan läsas som en (tyvärr inte särskilt skarpt formulerad) kritik av den moderna tekniken: Inget fungerar när elen slås ut. Biblioteket är en underbar plats.
Kanske är det även så man ska förstå bokens ansträngda form. Lycka till med att lyssna på ”Det underjordiska biblioteket”! Motsträvigheten är sympatisk. Men när Nordenhök skriver på ett sätt som hela tiden ska signalera litteratur, som är just kompetent snarare än sant, får hon dessvärre hela konstformen att framstå som obsolet.
Det är som om orden inte längre betyder någonting.