Emmylou Harris
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 8 000. Längd: 95 minuter. Bäst: ”Pancho & Lefty”, ”Kern River”, ”Boulder to Birmingham” och ””The pearl”. Samt några till. Sämst: Det tar lite tid innan rösten börjar glöda och bandet verkligen rullar igång.
Vemod har omgärdat den här konserten ända sedan den aviserades i vintras. Emmylou Harris är ute på sin avskedsturné, vi kommer sannolikt aldrig att få se den 79-åriga countrylegendaren från Birmingham, Alabama på en svensk scen igen.
Att hon i kväll dessutom tvingas kliva upp på scen i sorg efter vännen, kollegan och generationskamraten Dolly Parton adderar förstås ett extra lager blues.
Hon adresserar det direkt. Kommer in ensam med sin akustiska gitarr och öppnar med ”To daddy”, låten som Parton skrev och Harris fick en av sina första singelhits med 1977.
Sedan säger hon ”I love you, Dolly” och gör inget större nummer av saken än så.
Det känns stilfullt och värdigt. Showen, och livet, måste ju trots allt gå vidare.
Samtidigt kan konserten i både låtval och stämning ses inte bara som ett farväl till scenerna utan även som en hyllning till hela den era som på 70-talet så framgångsrikt smälte ihop country, rock, pop, folk och gospel till det som Gram Parsons kallade ”cosmic American music”.
Harris blandar egna klassiker som ”Red dirt girl” och ”Boulder to Birmingham” med låtar av andra som hon med sitt unika uttryck gjort till sina. Framför allt kanske Townes Van Zandts ”Pancho & Lefty” och Merle Haggards ”Kern River”, den sistnämnda i kväll graciöst återhållen av kompkvintetten Red Dirt Boys med ståbas, fiol och dragspel.
Hon slänger in Bill Monroes bluegrasstänkare ”Get up John” och Buck Owens ”Together again”. Berättar att hon inte visste om hon skulle våga sig på Johnny Cashs ”Help him, Jesus” men säger sedan att hon är 79 år och kan göra vad fan hon vill.
Och gör det förstås alldeles strålande.
Hur mycket jag än älskar att Harris inte på något vis försöker skapa arenaunderhållning av sin Globen-show – hon har inte ens med sig bildskärmar – är kanske inte hallens akustik helt optimal för den här musikens subtila nyanser. Det tar även lite tid innan rösten verkligen bär och bandet verkligen börjar spinna.
Men när allt rullar är det ren njutning att åter åka med i den flinkt gitarrplockande ”Luxury liner” eller låta sig drabbas av stämsången i ”Bright morning stars”.
Avskedsturnéer ska som bekant alltid tas med en eller flera nypor salt, men i Emmylou Harris fall tror jag faktiskt att hon menar det. Det ligger inte för ”the queen of country” att tappa glans inför publik på grund av ålder och sviktande hälsa. Hon vill sluta när hon alltjämt har access till magin.
Jag har sett henne ännu bättre – inte minst vid förra Stockholmsbesöket ihop med Rodney Crowell för 13 år sedan – men samtidigt är den här låtskatten och det här uttrycket på så många sätt så mycket vackrare, svängigare, mer levande och allmänt helande än så mycket annat.
Det går således inte att avsluta på något annat sätt än med ett tack. För ynnesten att få ha varit med på den här sista dansen, men främst för fem decennier med en av de mest själfulla röster som populärmusiken någonsin har upplevt.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik