För bara några decennier sedan var Östersjön en självklar källa till uppskattad och nyttig matfisk. Torsk, lax, sill och strömming försörjde kustsamhällen, skapade arbetstillfällen och gav svenska konsumenter tillgång till närproducerad fisk.
I dag ser verkligheten annorlunda ut. Bestånden av torsk och lax är så svaga att det nu i praktiken råder fiskeförbud. Sill- och strömmingsbestånden är pressade på många håll samtidigt som stora delar av fångsterna används till fiskmjöl och djurfoder i stället för livsmedel.
När Internationella havsforskningsrådet, ICES, i maj presenterade sina förslag för nästa årets fiskekvoter, fokuserar de uteslutande på att maximera uttagen på varje enskild art. Men det är fel utgångspunkt. Frågan bör inte vara hur mycket fisk som kan tas upp ur havet i dag, utan hur mycket fisk Sverige och övriga grannländer vill kunna få från Östersjön framöver.
Sverige bör sätta upp ett nytt mål: År 2035 ska svenska konsumenter åter kunna köpa Östersjötorsk och Östersjölax med gott samvete i butiker och restauranger. Det är inte en utopi eller nostalgisk dröm. Det är ett konkret mål för hur Östersjön ska utvecklas som ett levande ekosystem som producerar mat, arbetstillfällen och värde för samhället.
Men då krävs ett nytt långsiktigt sätt att tänka kring fiskeriförvaltningen.
För det första måste återuppbyggnaden av rovfiskbestånden bli ett överordnat mål för förvaltningen. Så länge torsk och lax inte återhämtar sig, går det inte att tala om ett friskt hav.
För det andra måste förvaltningen gå från ensidigt fokus på enskilda arter till att bli ekosystembaserad. Om sill och skarpsill är den föda som torsk och lax behöver för att växa till sig måste det också avspeglas i hur fisket regleras.
För det tredje behöver fisket i högre grad användas för livsmedelsproduktion istället för lågvärdiga ändamål. Fisk som kan användas som livsmedel ska i första hand bidra till livsmedelsförsörjning, jobb och värdeskapande i Östersjöregionen.
För det fjärde måste Sverige och övriga Östersjöländer enas om en långsiktig återhämtningsplan för Östersjön. Kortsiktiga diskussioner om årskvoter räcker inte när ekosystemet befinner sig i en så djup kris.
För det femte måste försiktighetsprincipen fortsätta vara vägledande. När osäkerheten är stor ska besluten bidra till återhämtning, inte riskera att försena den.
Vi behöver inte acceptera en situation med ett hav där torsk och lax bara nämns i historieböckerna. Tvärtom kan Östersjön på kort sikt åter bli ett friskt och levande hav som försörjer oss med nyttig fisk. Men det kräver åtgärder.
Om tio år vill vi att alla konsumenter ska kunna erbjudas hållbart fångad torsk och lax från ett återhämtat Östersjön. Det är möjligt. Men då måste politiken redan nu fatta de beslut som sätter ekosystemets långsiktiga hälsa före kortsiktiga uttag.
I september går Sverige till val. Återuppbyggnaden av Östersjöns fiskbestånd bör vara en nationell prioritet. Det behöver också tydligt avspeglas i kommande regeringsförklaringar. Sverige behöver en politik som inte nöjer sig med att förvalta spillrorna av det hav vi en gång kände, utan som tar ansvar för att bygga upp ett hav som återigen kan ge mat, arbetstillfällen och framtidstro för kommande generationer.
Låt oss göra 2035 till året då Östersjötorsken och Östersjölaxen åter finns i butiker och på restauranger.
Konrad Stralka, vd, Stiftelsen BalticWaters
Sara Kraft Westrell, kommunikations- och hållbarhetsdirektör, Axfood AXFO -0,12%Dagens utveckling