Andreas Ekström är skribent på kultursidan.
Då och då hör man talas om försök att stämma företagen som bygger våra största sociala medier.
Det handlar då nästan alltid om en enskild resursstark person, som efter något slags dramatisk händelse tror sig kunna veta att det där självmordsförsöket eller vad det nu var aldrig hade ägt rum om det inte hade varit för Instagram, och så vidare.
Ibland vinst, ibland förlust – men aldrig en grund för systemskifte.
Det är därför som den federala rättegång som aldrig riktigt blev av i Oakland, Kalifornien, är så intressant. Den slutade i veckan med en förlikning och ett skadestånd på 18 miljarder dollar innan läget ens blev skarpt.
Icke desto mindre bör omvärlden ha en viss inblick i resonemangen – för det här har potential att bli vägledande.
Bakom processen stod 29 amerikanska delstater. Stämningen lämnades in redan 2023.
Delstaternas åklagare menar att Meta medvetet har byggt sina produkter, Facebook och Instagram, för att få barn och tonåringar att använda dem så mycket som möjligt, trots att företaget internt kände till de risker detta medförde. Åklagarsidan exemplifierar med funktioner som oändlig scrollning, rekommendationsalgoritmer, notiser och andra mekanismer som ska driva engagemang.
Enligt delstaterna har Meta utnyttjat unga människors psykologiska sårbarhet för att öka annonsintäkterna. Dessutom anklagas företaget för att ha samlat in personuppgifter från barn under tretton, utan föräldrarnas samtycke, vilket i så fall tydligt skulle strida mot en framsynt barnintegritetslag från 1998 känd under namnet COPPA, Children’s online privacy protection act.
Meta förnekar förstås detta, även genom förlikningen. Företagets linje är ungefär att hög användning inte är detsamma som kliniskt beroende, och att Meta har satsat stort på säkerhet, åldersgränser och skydd för unga.
De ekonomiska kraven i stämningen var enorma, och ett maximalt utfall skulle enligt ofta citerade medieuppgifter kunna ha gett böter på mer än tusen miljarder dollar, vilket förstås var att betrakta som en fantasisumma. Åklagarsidan kom fram till den genom att multiplicera ett mycket högt skadevärde med antal användare.
Viktigare är att förlikningen kan tolkas som att produktdesign kan vara olaglig. Det skulle kunna bli vägledande i kommande processer – inte bara mot sociala medier utan mot alla möjliga tjänster och appar som dammsuger våra liv på data.
Ett villkor i förlikningen är att Meta betalar 70 procent av beloppet, men bara betalar de resterande 30 procenten under förutsättning att Tiktok och Youtube går med på att göra samma förändringar – det vill säga införa en daglig tidsgräns på två timmar som standard för unga användare, en spärr för användning mellan midnatt och klockan sex samt stopp för pushnotiser under skoltid.
Alltid något. Pengarna har ett värde, de tvingande förändringarna har ett värde, som steg på väg mot en bättre samhällsordning. Om man zoomar ut och försöker överblicka inställningen över tid ser man ändå ett mönster av vad vi kanske kan kalla tilltagande rimlighet.
Det är rimligt att staten skyddar medborgarna mot exploatering.
Det är rimligt att företag inte ensidigt hyllas, utan också hålls ansvariga för sin digitala miljöförstöring.
Sedan är det förstås en lång väg kvar, där vi medborgare behöver tvinga fram en rimligare beskattning och en helt annan transparens om hur vi kartläggs som medborgare. Det får bli nästa process. Tills vidare får den som vill förbättra det digitala livet för sig själv, eller sina barn, göra stora ansträngningar för att på individnivå förstå hur systemen fungerar, och hur man kan agera för att freda sig från de framprogrammerade dopaminkickar som har skapat de nya oligarkförmögenheterna.
Och i Sverige? I Sverige görs inget särskilt. Det är val om några veckor. Inget av våra åtta riksdagspartier har något substantiellt att säga om det digitala samhällsbygget. Ingen visionär politik för hur artificiell intelligens kan hjälpa oss framåt. Inga klara idéer om hur demokratin ska levas och utföras i en helt digital miljö. Inga utredningar om lönebildning, arbetstidsförkortning eller arbetslöshet som en följd av en rekordstor automatisering.
Vi skriker efter idéer som är proaktiva, inte bara reaktiva.
Vi kan inte vinna kampen mot miljöförstöringen enbart genom personliga val. Det förstår var och en. I kampen om att skapa ett digitalt samhälle som funkar för oss vanliga medborgare gäller samma princip.