Tidigare ministern och EU-kommissionären Ylva Johansson valdes i våras till ordförande i Elitfotboll Dam (EFD). Ingen kan påstå att hon kom till dukat bord och det har bara blivit värre när det handlar om förutsättningarna.
I veckan framkom att Obos kliver av som sponsor efter att ha pumpat in pengar sedan 2018. Redan förra hösten sade Svenska Spel upp sitt avtal med EFD efter 16 års samarbete. Därmed har damernas två högsta serier tappat sina två viktigaste sponsorer och 24 miljoner kronor försvinner.
Ovanpå det letar EFD efter en ny mediapartner då avtalet med Viaplay löper ut 2026 och inget talar för en förlängning med tv-bolaget som betalat 30 miljoner kronor årligen och som sålt vidare en del matcher till SVT. Det är ont om konkurrenter på den svenska tv-marknaden som är villiga att satsa pengar på att sända allsvenskan.
Även om landslaget för damer lockar åskådare till matcher och tv-tittare till skärmar är allsvenskan för damer och elitettan något annat. Under 2000-talet har damallsvenskan endast varit uppe över 1.000 åskådare i snitt tre säsonger. Elitettans bästa snitt är 345, men brukar ligga på 250 åskådare.
För att inse allvaret för svensk damfotboll redan innan de här tunga sponsortappen så kan man blicka in i fotbollsförbundets analys över det ekonomiska läget för de 14 klubbarna i allsvenskan efter säsongen 2025. Då konstaterade man att ligan gjorde ”ett historiskt svagt resultat på minus 110 miljoner kronor” och att endast två klubbar gjorde positiva resultat.
Det är onekligen skilda världar om man ser sig runt om i Europa. Tillväxten i England, Spanien, Frankrike och Tyskland är rejäl och det pumpas in pengar från klubbar och investerare samt från sponsorer och tv-bolag. Även publiken strömmar till, men det är ofta låga biljettpriser som hjälper till. I Nordamerika där NWSL grundades 2012 är det drag och investerare slåss om att få starta nya klubbar. Senaste exemplet är Columbus där ägarna betalar 205 miljoner dollar (cirka 1,9 miljarder kronor) för att bli ligans 18:e lag till säsongen 2028 och man ska investera ytterligare en miljard kronor.
Inte är det konstigt att svenska spelare flyttar till ligor och klubbar i utlandet och Häckens Felicia Schröder ska ha blivit den dyraste spelaren i världen när hon gick till Real Madrid i somras. Priset är inte officiellt men ska ha varit högre än det tidigare rekordet 1,4 miljoner pund (cirka 19 miljoner kronor).
Kanske finns svensk fotbolls räddning här? Ingen tvekan om att svenska klubbar är skickliga på att utveckla svenska talanger och även locka till sig spelare från andra marknader och förädla dem innan man kan sälja spelarna vidare. Räcker det? Tveksamt.
Klart att den svenska damfotbollen får rätta in sig i näringskedjan och inse att man är en utvecklingsliga snarare än någon som kan utmana Chelsea, Bayern München och Paris SG sportsligt. Häcken, Hammarby och Malmö FF kanske skulle säga emot, men det kommer bli svårare och svårare att ta upp kampen på planen ute i Europa.
Utvecklingen är densamma som vi har sett för svenska herrklubbar där klyftorna bara vuxit. Skillnaden är att det har gått mycket snabbare när den svenska damfotbollen på klubbnivå blivit ifrånsprungen.
Svensk damfotboll tackade häromåret nej till amerikanska investerare som ville satsa 200 miljoner kronor men i utbyte skulle ha avkastning i 25 år. Framför allt var det klubbarna som både har herr- och damverksamheter som inte ville ta risken. Vilket var förståeligt, men när sponsorerna nu överger damfotbollen ser läget mörkt ut.
Utan intäkter är risken att allsvenskan urholkas än mer och då blir det svårt att öka intäkterna. En negativ spiral kan vänta och då hotas inte bara tillvaron för spelarna utan även en del föreningars verksamheter.