Flaggan
Brasklappen kommer direkt, en glatt raljant textruta över den ännu svarta skärmen: det här är bara dumt hittepå.
Och jo, man kan förstå behovet i en samtid där allt gärna tolkas ytterst bokstavligt. Och, förstås, med en film som i alla fall delvis gör sig lustig över de etablissemangsallergiska Sverigedemokraterna – under trailern på Youtube flödar kritiken i kommentarsfältet mot att skattemedel (filmstöd) använts till ”propaganda”, därtill lagom till valdagen.
Fast så värst plakatpolitisk blir inte Grotesco-profilen Michael Lindgren – senast omskriven för att ha bjudit in högeraktivisten Nick Alinia till programmet ”Invandrare för svenskar” – i sin nya långfilm ”Flaggan”. Snarare är det en gladlynt mix av saga och satirbuskis som slår, eller i alla fall försöker slå, åt alla håll.
Startpunkten är valdagen 2010 då de unga kusinerna Ville och Tobba drar till Sverigedemokraternas valvaka för att fira att partiet krupit över riksdagsspärren. Duon är en klassisk motsatskonstellation av fuckboy och tönt. Ville, med en förträfflig Noel Flike i rollen, är en glad opportunist som är mer intresserad av att ligga än av socialkonservativt tankegods. Tobba, spelad av Arvid Swedrup, är i stället en ängslig regelföljare som är livrädd för att hans vänstervridna mamma ska få reda på vem han röstat på.
Synd dock att den intressantaste figuren slarvas bort.
För att få komma in i partiets finrum – ett lönejobb på kansliet – tar Ville och Tobba på sig uppdraget att åka ut till det invandrartäta Rinkeby för att hänga upp och ta bilder på en jättelik svensk flagga. Väl på plats hinner de knappt få upp flaggan innan ett ungdomsgäng rånar dem på digitalkameran med bilderna som bevisar bragden, så i stället för att åka tillbaka till stan måste de ge sig ut i den läskiga Rinkebynatten.
Här radas mer eller mindre exotiska bifigurer upp: rassefyllot Antti (Markoolio) som äter falukorv med kniv och saknar det gamla Sverige när hela Rinkeby var finskt, dreadlocksprydda vänsterflummare, ungdomsgäng med soft airguns, elaka poliser och – inte minst – den vackra och rättrådiga poeten och Aftonbladetjournalisten Kaya som läser dikter med sådan schvung att Ville börjar fundera på om han faktiskt är sverigedemokrat eller bara lite kåt.
Helheten är inte fantastisk, men tillräckligt ofta tillräckligt underhållande, med snyggt inprickade minnesbilder från tidens politiska diskurs: när Ville försöker rädda sig ur ett samtal genom att peta in repliken ”Alla lika, alla olika” frustas det i raderna på pressvisningen, liksom när han strategiskt justerar sitt efternamn efter vem han pratar med: Ville Wolodarski, Ville Bodström och så vidare.
Lindgren skildrar överhuvudtaget sina figurer krasst och tämligen osentimentalt, och ”Flaggan” har ett driv och anslag som för tankarna till hetsiga realtidskomedier som ”Game night”, ”Rough night” och – förstås – ”Baksmällan”-sviten, komplett med både blottade könsorgan och en gränslös bifigur i form av en tjackstinn skåning perfekt gestaltad av Henrik Knutsson.
Synd dock att den intressantaste figuren slarvas bort, nämligen den hunsade Tobba som – till skillnad från sin kusin – faktiskt visar sig ha en tydlig politisk kompass. Det är nästan så jag hoppas att Michael Lindgren gör en ”Flaggan 2” med honom som huvudperson.