Flaggan
Regi Michael Lindgren, med Noel Flike, Arvid Swedrup, Laura Majid, Henrik Knutsson, Alfred Svensson, Seddik Radjai.
FILMRECENSION. Michael Lindgrens ”Flaggan” vill provocera med SD, Rinkeby och en gigantisk svensk flagga – men bakom provokationerna finns en förvånansvärt snäll och förutsägbar komedi.
KOMEDI. ”Flaggan” i regi av den tidigare Grotescomedlemmen Michael Lindgren har blivit omskriven inför premiären som en oängslig film som ska röra om i grytan.
Förmodligen är det bland annat valet att ha två Sverigedemokrater till protagonister som väntas uppröra, både SD:are och antirasister, men filmen nyper åt alla möjliga samhällsläger.
”Flaggan” utspelar sig under valnatten 2010, då Sverigedemokraterna röstades in i riksdagen. Kusinerna, den flyktiga Ville (Noel Flike) och präktiga Tobias (Arvid Swedrup), smyger iväg till Sverigedemokraternas valvaka, iklädda svarta kostymer, backslick och Pepsodentsmil. Valvakan i Lindgrens film känns som att ha blivit inkastad i SD:s valfilm från 2024 och Jimmie Åkessons lovsång till ”kall öl, korta kjolar och klackar”. Plus det tillhörande men mindre smickrande; feta, kokainstinna gubbar med dregel i mungipan.
Gigantisk svensk flagga
Under valvakan får killarna i uppdrag av partitoppen Palmroth (Alfred Svensson), som här framstår som någon slags maffiaboss i skinnskalle-stuk, att hänga upp en gigantisk svensk flagga över Rinkeby torg. Väl där blir de rånade och bestulna av ett killgäng på Villes digitalkamera, där ett festklipp på ”Jimmie” hotar att äventyra partiets rykte.
På jakt efter kameran får vi följa med hem till en finsk alkoholist som älskar hårdrock (spelad av Markoolio, vem annars?), en boxningshall där Megic Mike kör bänkpress och en vänstermanifestation mot rasism där Ville kärar ner sig i aktivisten och poeten Kaya (Laura Majid).
Det är som Lindgren själv sagt en dum komedi, och fungerar bra som just detta. Humorn känns dock fast i amerikansk buskiskomik från 2000- och 2010-talen, och stödjer sig stundvis lite väl mycket på vilda sexscener och killar som visar kuken. Tidsandan är alltså på plats.
Det är en kändisspäckad ensemble, där även Henrik Dorsin dyker upp. Noel Flike känns övertygande som ombytlig tjejtjusare och blir fint kompletterad av Arvid Swedrups fyrkantiga förnuftighet, om än lite klyschigt.
Swedrups karaktär är faktiskt riktigt rolig, hans timing oftast träffande. Det är också när filmen håller sig till den här typen av karaktärskomik som den funkar bäst. När skämten istället ska bära den politiska udden blir de oftast mer förutsägbara.
Sann ”Silent attraction”-anda
Sedan faller såklart vänstertjejen för sverigedemokraten utan att veta att han är sverigedemokrat, i sann ”Silent attraction”-anda (som Lindgren varit med och producerat). Detta känns typiskt för en berättelse om hur kärlek övervinner politiken.
Samtidigt undrar man när eller om detta koncept någonsin kommer att vändas på. Varför parar man inte ihop konservativa kvinnor med vänstermän till exempel? Vem är det egentligen som förväntas vara den öppna och tillmötesgående parten?
”Flaggan” är alldeles för självmedveten och angelägen i sin vilja att provocera för att inte bli väldigt snäll och ängslig ändå. Man ska skratta åt alla, men på rätt sätt. Friktionen uppstår inte riktigt. Det är lite som om filmen dikterar när man ska skratta eller bli kränkt. Stereotyperna är för cementerade och förutsägbara för att det ska kännas speciellt subversivt och blir mest mellanmjölk.
Filmen bär på ett fint budskap, att människor kan mötas över politiska gränser. Dessvärre blir politiken till slut mest en identitetsmarkör som huvudpersonerna måste ta sig förbi, snarare än något som faktiskt behöver konfronteras. Kärleken blir lösningen på en konflikt som filmen aldrig riktigt vågar undersöka, och det ligger en stämning av Birgit Friggebos ”We shall overcome” över det hela.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.