På senare tid har jag noterat en debatt på sociala medier, där i synnerhet amerikanska ekonomer har uttryckt förvåning över att många europeiska länder har laglott.
Så även Sverige (7 kap. 1 § ärvdabalken). Laglotten innebär att bröstarvingar har rätt till hälften av arvslotten. Om en förälder med tre barn avlider utan testamente får barnen 1/3 var av kvarlåtenskapen. Om föräldern genom testamente vill gynna andra kan högst hälften undandras barnen, som därmed är garanterade 1/6 var. I USA, liksom till exempel i Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland, kan man däremot testamentera hela sin kvarlåtenskap som man önskar. Jag föreslår att Sverige ansluter sig till denna anglosaxiska ordning och avskaffar laglotten.
Laglotten har djupa rötter: den härstammar från romersk rätt och utgör en del av den kontinentaleuropeiska juridiska traditionen. Traditionens ålder säger dock föga om dess berättigande. Den relevanta frågan är om laglotten fyller en rimlig funktion i vår tid. Jag menar att den bör avskaffas, av två skäl.
Det första skälet handlar om frihet. Vi tillåter människor att skänka bort sin förmögenhet under livstiden, till vem som helst och i vilken omfattning som helst. Varför ska döden inskränka denna rätt? Den som vill att barnen ska ärva allt, eller hälften, kan givetvis ange det i sitt testamente. Men det kan finnas goda skäl att vilja något annat. Stålmagnaten Andrew Carnegie ansåg att stora ärvda förmögenheter stympar förståndet och att föräldrar därför bör efterlämna blott så mycket att barnen kan bana sin egen väg i världen. Det kan med andra ord vara gott för barn att klara sig för egen maskin. En förälder kan också vurma för andra ändamål: medicinsk forskning, en kulturinstitution som gett stor behållning under livet eller människor utanför familjen som står en nära. Varför ska sådana preferenser nekas fullt genomslag?
Det andra skälet är måhända mer kontroversiellt: rättvisa. Begreppet är förvisso subjektivt, men jag noterar att många, såväl på vänsterkanten som i det liberala lägret, ser arv som principiellt tveksamma. Tanken är att det är legitimt att bygga upp tillgångar genom egen ansträngning, medan förmögenhet som tillfaller en person enbart därför att denne råkar vara född i en välbeställd familj är svårare att rättfärdiga.
En rawlsiansk tankefigur belyser saken. Bakom en okunnighetens slöja, där ingen vet i vilken familj han eller hon kommer att födas, skulle många sannolikt föredra en ordning där förmögenheter sprids bredare än vad dagens arvsrätt medger. John Stuart Mill motsatte sig därtill stora arv, då de enligt honom skapar en klass som lever utan att bidra produktivt. Slutligen finns det skäl att tro att laglotten förstärker förmögenhetsojämlikhet och försvårar allmän intergenerationell ekonomisk rörlighet.
Man kan förstås inta en annan syn, där man ser det som förenligt med rättvisa att människor får förfoga över det de äger som de vill. Rättviseargumentet mot arv förtjänar likväl att anföras, eftersom det omfattas av många; i den aktuella debatten förespråkar åtskilliga en arvsskatt på denna grund. En avskaffad laglott vore ett alternativ. En sådan reform skulle kunna möjliggöra en bredare spridning av förmögenheter utanför kärnfamiljen, utan skattehöjningar och ny byråkrati, som inte minst kan inverka negativt på familjeföretag och entreprenörer.
Vilka invändningar kan resas? En är att laglotten skyddar barn i sköra familjesituationer, exempelvis vid omgifte och i bonusfamiljer. Sådana situationer bör dock hanteras genom avtal och andra juridiska instrument. En annan är att laglotten skyddar mot testamenten som tillkommit genom otillbörlig påverkan eller vid sviktande omdöme. Det problemet hanteras bättre genom striktare prövning av testamentets tillkomst än genom att alla testatorers frihet beskärs. En reform kan därtill utformas så att barn behåller ett grundläggande skydd – underhållsansvaret under uppväxten kvarstår, och ett undantag för minderåriga eller ekonomiskt beroende barn kan övervägas.
Full testamentsfrihet skulle stärka den enskildes rätt att förfoga över sitt eget och potentiellt leda till ökad förmögenhetsspridning. Kanske är avskaffad laglott en idé till ett vallöfte för något av våra partier?
Niclas Berggren, docent i nationalekonomi, Institutet för Näringslivsforskning (IFN)