Jag har egentligen inget emot att Norra Borstahusen byggs ut. Landskrona behöver kunna växa. Men när man rör sig genom den nya stadsdelen är det svårt att inte fundera över vilken sorts framtid vi egentligen bygger.
Problemet är inte nödvändigtvis de enskilda husen, utan helheten. När liknande hus, material och uttryck upprepas kvarter efter kvarter blir resultatet en miljö som känns mer rationell än levande. Det som är effektivt att bygga behöver inte vara intressant att leva i.
Samtidigt ger stadsdelen intrycket av att vara planerad mer för den bilburna familjen än för den som ska leva ett vardagsliv i en stad. Det är märkligt i en stad med järnvägsstation och goda möjligheter till pendling. En stadsdel kan vara ny och modern utan att bilen behöver vara dess självklara utgångspunkt.
Det är lätt att förstå varför. För byggherren är upprepning effektiv, samma hustyper kan produceras igen och igen, med samma material och samma lösningar. Men en stad är inte en fabrik.
Jämför med det gamla Borstahusen. Där har hus och miljöer tillkommit under generationer. De är inte perfekta eller enhetliga. Just därför finns där en variation och karaktär som inte går att beställa fram i efterhand.
Om hundra år kommer någon att betrakta Norra Borstahusen som vi idag betraktar äldre delar av Landskrona. Frågan är vad de då kommer att se.
En stadsdel som berättar om sin tid? Eller en stadsdel där det framför allt syns hur effektivt man kunde bygga samma sak många gånger?
Vi bygger för framtiden. Då borde vi också bygga sådant som framtiden kan vilja behålla.
Ronnie Niby (S), arkeolog, sekreterare i Arkitekturupproret