När jag var barn hörde jag ibland uttrycket ”Silla går te”, det vill säga ”Sillen går till”. Varför hör man aldrig talas om det längre? Finns det ingen sill som går till numera? Och varifrån kommer i så fall sillen som vi äter på jul och midsommar?
/Eva
Kära Eva! Det gör mig ont inleda detta svar med att syna dina kort. Men det finns något i premisserna för din fråga som skaver. Jag tvivlar mycket starkt på att du i din barndom har hört någon prata om att sillen går till. Sillen har nämligen i princip inte gått till sedan 1906. Det är 120 år sedan.
Men frågan om sillen är intressant. Ty egentligen är det omöjligt att tänka sig Göteborgs och Bohusläns historia utan att samtidigt tänka på sillens svenska historia. När vi nutidsmänniskor hör talas om uttrycket ”silla går te” tänker vi oss gärna ett lite tombolalikt evenemang. Plötsligt en eftermiddag anades ett sillstim i sundet och alla fick kasta sig ut med vadar och nät.
Ibland ingår i dessa berättelser en episod med en arg präst som ser sillfiskare lämna kyrkan i hast under högmässan.
Man talar om sillperioder. De var flera decennier långa. Under sillperioderna gick sillen till under ett par veckor eller månader om året.
Det kunde gå ett halvsekel då sillen regelbundet gick till – huvudsakligen under vinterhalvåret – och sedan kunde det gå ett halvsekel då sillen var borta. Den som intresserar sig för västkustens historia lär sig snart att ha årtalen för de stora sillperioderna i bakhuvudet. Annars blir nämligen det mesta av Bohusläns historia obegripligt.
Man lär sig sillperioderna ungefär som multiplikationstabellen: 1555-1594, 1660-1668, 1747-1811l, 1877-1906.
Det gällde för de gamla kustborna att så att säga födas in i rätt generation. Min farfars far till exempel, sillhandlaren Martin Hansson från Mollösund, var 18 år gammal när en ny sillperiod inleddes år 1877. Han var 57 år när sillen drog sig tillbaka till djupen. Sillhandlaren Martin Hansson hade alltså en tämligen god träffbild i sitt yrkesliv.
Sillen – Clupea harengus – kommer i stim. Varje individ kan bli 25 år gammal. De största sillarna är ungefär 35 centimeter långa.
Ibland har den periodvis nalkats kusten. Då har kustborna sagt att sillen går till. Sedan har den lika oväntat dragit sig tillbaka ut i djupen. Ingen verkar veta riktigt varför.
De stora sillperioderna i västkustens historia har haft lite olika profil. Under den stora sillperioden på 1500-talet saltades sillen huvudsakligen in. Centrum för den bohuslänska hanteringen var då Marstrand.
Vid den stora sillperioden under halvan av 1700-talet var det Göteborg som stod för huvuddelen av utskeppningen på västkusten. Mycket av sillen saltades naturligtvis fortfarande in, men det som präglade 1700-talet var att det mesta koktes till sillolja. Denna olja skickades på export utomlands och användes i lampor på kontinenten, till exempel i Paris gatlyktor.
Det är helt korrekt att hävda att den franska revolutionen ägde rum i upplysningen från den svenska västkusten.
Den sill vi svenskar i dag äter på julbordet kommer i regel från Nordsjön eller rentav från de kalla vattnen vid Island.
För att hålla trankokerierna igång eldade våra förfäder gladeligen upp nästan all skog på västkusten. Trankokarna ansågs också övergöda bottnarna när de vräkte ut överskottsgrumset från bryggorna. Därmed fick de Sveriges första miljödebatt på halsen.
Sillperioderna på 1500-talet och 1700-talet var också magnifikt röriga högkonjunkturer. Det rådde vilda västernstämning i fiskelägena. Det var brännvin och dansbanor och slagsmål dygnet runt. När sillen så småningom försvann betraktades det inte sällan som guds straff.
Det fanns alltså stora skillnader mellan de olika sillperioderna.
Men egentligen är det likheterna som är det intressanta.
Visserligen förfinades redskapen. Hanteringen industrialiserades. Sillsalterier och trankokerier effektiviserades. Man började till exempel koka sillen i slutna kärl.
Men själva fisket, sättet att få dessa enorma silverstim hur havet, såg ungefär likadant ut på 1870-talet som på vikingatiden. Det var strandnära fångst. Det var ett dussin bredskäggiga bredstövlade gubbar som gick på varsin sida av en vik och med hjälp av en vad i princip drog sillen upp på land. Detta sätt att stänga in sillen kallades ”sillstäng”.
När det på västkusten cirkulerar historier om att det ”fanns så mycket sill att man kunde sticka ner en åra utan att den välte” – ja, då är det berättelser som sillstäng.
Ibland kom sillstimmen på hösten, ibland frampå vintern. Det kunde vara ytterst strapatsrikt, bland snö och isflak.
Det var under denna fångstsäsong man kunde höra ropet mellan sjöbodarna: silla går te, sillen går till.
Den sista sillperioden anses alltså ha tagit slut år 1906. Det betydde inte att sill upphörde att synas i Göteborgs Fiskhamn. Men den sill som fångades fick tas längre ut till havs. Sill var inte längre något som kunde ösas upp av gubbar med landvad.
Den sill vi svenskar i dag äter på julbordet kommer i regel från Nordsjön eller rentav från de kalla vattnen vid Island.
Sillen behöver inte längre komma till kusten. Människan ser till att hitta den ute till havs. Sillen går inte längre till människan. Det är människan som går till sillen.
Om detta ur sillens perspektiv är att betrakta som ett framsteg låter jag vara osagt.
PS. Kanske finns det trots allt en möjlighet att du i barndomen har hört ropet ”silla går te”. I Marstrand observerades runt år 1960 en visserligen kort men intensiv sillperiod. Den varade i några dagar. Folk fyllde i panik badbaljor och jollar och lådor och brandsprutor med skarpsill. Om du tillbringade din barndoms somrar i Marstrand, Eva, ber jag dig alltså om ursäkt. Kanske har du sett sillen gå till. Kanske har du ropat. I så fall är du att gratulera.