Det går ett spöke genom valrörelsen 2026.
Eller ett vakuum, ett slukhål – välj själv. Konstigt är det i alla fall. Och stort.
Ni vet: Tidöpartierna har ägnat hela året åt att varna för alla de fasor som väntar Sverige om Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer till makten.
Från andra sidan pekar man på hur landet kommer slitas isär när Richard Jomshof (SD) får tolv ministerposter av Ulf Kristersson efter valet.
Politiken lär någon annan stå för – frågan är bara vem
Centerpartiet – som skulle prata sakpolitik i den här valrörelsen, men som nu i stället utsett ”en mittenregering” till sin profilfråga även i år – vill samarbeta med KD.
Ebba Busch säger inte nej, senast inte i onsdagens Aktuellt, men pekar på att det kan bli svårt att komma överens – Miljöpartiet skulle ju behöva vara med.
Det går att fortsätta.
Alla pratar oavbrutet om Liberalerna, ett parti så litet att det knappt är mätbart.
Nästan ingen pratar om Socialdemokraterna, ett av Europas allra största partier.
Det spelar ingen roll hur många presskonferenser Magdalena Andersson, Mikael Damberg och Anders Ygeman håller, hur många konkreta reformförslag man faktiskt driver eller att partiet gjort en del större förflyttningar på senare år.
De andra verkar betrakta Socialdemokraterna och deras 30 procent som den politiska såsens mjöl – en ingrediens utan egenskaper, nödvändig för att få ihop det, men inget man behöver fundera över när man äter.
Kanske har de rätt.
”Dags för en statsminister”, skriver Socialdemokraterna på en gigantisk affisch på Södermalm i Stockholm.
Det är förmodligen menat som en syrlig pik till Ulf Kristersson, men kan lika gärna läsas som en resignerad kommentar till det egna läget.
Det blir en statsminister. Inget mer. Politiken lär någon annan stå för – frågan är bara vem.
Det är möjligt eller till och med troligt att Magdalena Anderssons partiledning gillar läget som det är, men lite konstigt är det.
Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Expressen och gör poddarna Politikrummet och Viktor möter. Hör senaste avsnittet här!