När fler ska sitta länge i fängelse blir det svårt att få plats med alla. Det tvingar fram pragmatiska lösningar – och ger tid att fundera på varför straffen ska finnas.
Den 13 augusti blev Sverige mer repressivt. Riksdagen beslutade bland annat att avskaffa mängdrabatten, möta fler brott med fängelse, sänka straffmyndighetsåldern till 14 och höja straffen för barn (DN 13/8). Tidöpartiernas kommunikation fokuserade på att vissa – framför allt grova sex- och våldsbrottslingar – ska sitta inne länge, men straffskärpningarna skulle också kunna träffa seriesnattare och missbrukare. Fler ska sitta i fängelse, och fler ska göra det länge.
Men den hårda politiken har mött kritik. När den stora straffreformen presenterades i fjol kom ett yttrande från tre av utredningens experter. De skrev att en snäv tidsram tvingat dem att fokusera på lagtekniska frågor snarare än principer – och att parallella spår gjort att det ”inte har varit möjligt att bedöma om helheten är rimlig”.
Ett mer direkt problem för de styrande Tidöpartierna är att det saknas fängelseplatser, vilket inte underlättas av att straffskärpningarna slår så brett. Platsbristen gör att det inte finns något färdigt datum för när straffskärpningarna ska börja gälla. Kriminalvården bedömer att det kommer dröja till 2040 innan de har tillräckligt med plats och personal, medan justitieminister Gunnar Strömmer (M) räknar med att förändringen av straffrabatterna kan träda i kraft 2029 eller 2030. Hade det inte varit smartare att fokusera på att skärpa straffen för vissa brott?
Därtill är det dyrt att sätta fler i finkan. Sisådär 45–50 miljarder, bara för förändringen av straffrabatterna. Men finansminister Elisabeth Svantesson (M) är lösningsinriktad och föreslår bland annat en större användning av fotboja. Det är ett klokt förslag som kan mildra problemen med lokaler, personal och finansiering – men räcker långt i från hela vägen.
En annan av regeringens lösningar har varit att skicka fångar till Tartu i Estland. Men när de första kriminella svenskarna skulle flygas över Östersjön stoppades majoriteten från att komma in. Estland vill inte ha interner som begått grova våldsbrott eller är med i gäng. Och estländska opinionsmätningar pekar mot skifte till en regering som inte vill ha några svenska fångar alls.
Det verkar, kort sagt, svårt att ordna tillräckligt med fängelseplatser. Kanske ger de praktiska problemen tid att betänka de principiella frågor som utredningen inte riktigt hann med.
Målet borde trots allt vara att minska brottsligheten – inte att så många som möjligt ska sitta i fängelse. Och det är faktiskt två olika saker.