Hanna Nordenhök
Det underjordiska biblioteket. Wahlström & Widstrand.
Karin Nykvist är litteraturvetare vid Lunds universitet och kritiker på kultursidan.
En del av tjusningen med berättelser är spänningen i att inte veta. Oftast undrar vi vad som ska hända härnäst. Ibland ligger mysteriet i det förflutna. Hanna Nordenhöks nya roman ”Det underjordiska biblioteket” är varken thriller eller deckare, men spännande är den. Som många deckare inleds den med att en människa hittas död. Vad har hänt? Vem är det som ligger där, död i sin säng? Och vem är hon som hittar honom?
I täta avsnitt förflyttas vi så bakåt i tiden, ett hopp i taget, tills vi till slut når den scen där allt tar sin början: på ett sjukhus i upplösning, lamslaget av en pandemi som försatt en hel civilisation ur funktion. Som läsare följer jag baklänges en roadtrip söderut genom Sverige, från, förmodar jag, huvudstaden, till ett Malmö som anas i det ödsliga landskapet. Medresenärer plockas upp och förloras, och i en höjdpunkt får jag besöka en djurpark – Skånes, gissar jag – där människorna försvunnit och nästan alla djur nu ruttnar.
Som vanligt är det fantastiskt välskrivet. Hanna Nordenhök kan liksom inte sluta vara poet, även om hon sedan länge väljer att skriva på prosa: det är precist och sinnligt, författat med en total känsla för ordens valörer och språkets rytm. Den här gången är det dessutom slående filmiskt. Allt noteras: himlens färg, vattnets stillhet, hur levande kroppar rör sig och hur döda kroppar ligger, hur det låter eller är tyst.
Dofterna skulle förstås bli svårare för en tänkt filmare att återge: ”Som om ett förvildat stråk genomkorsade all luft och växtlighet, ett vagt luktspår av dolda biologiska sammanhang som formerade sig i fjärran enligt oförutsägbara mönster”, kan det till exempel heta.
Greppet med att berätta baklänges känns också igen från filmiskt berättande: jag tänker till exempel på hur den nu så aktuelle Christopher Nolan gärna skapar osäkerhet, stämning och spänning genom oväntade tidshopp. Nordenhök har också själv arbetat med uppbrutna kronologier i tidigare böcker.
Fungerar det här då? Ja, formen är faktiskt avgörande. För samtidigt som själva bygget kanske framstår som lite väl synligt lockar det också skickligt fram den känsla av förvirring som plågar bokens gestalter. Tillsammans med romanens gestalter upplever jag desorienteringen och osäkerheten i en värld som blivit omöjlig att förstå: det är något som hela tiden undslipper mig, och inget som sker kan placeras in i någon van kedja av orsak och verkan.
Varför skrivs då den här boken just nu och varför är den viktig att läsa? Precis som den gamle mannen i boken kan vi kanske stödja oss mot Antonio Gramscis berömda fängelseanteckningar. I tredje boken, från 1930, skriver den italienske filosofen som fängslades av fascisterna att vi befinner oss i ett mellanrum i tiden där den gamla världen är borta och den nya inte kan födas, en tid för ”fenomeni morbosi” – morbida fenomen.
Gramscis berömda ord nämns i romanen, och i vår tid har de kommit att förstås nästan som ett slags profan profetia. Lever vi inte i en monstruös undantagstid frågar sig många, när allt vi trott på visat sig vara bankrutt, där orättvisor växer, fascisterna anar morgonluft och den kapitalism som gav välstånd till så många lett till klimatkollaps?
Jag läser Nordenhöks roman som en postapokalyptisk saga, men inser samtidigt att den också handlar om världen här och nu. Om hur vi famlar omkring i en värld där mörkret breder ut sig och där tecknen blir allt svårare att tyda. Och om hur vi i denna värld försöker – måste – hålla fast vid en tro på människan som den art som hjälper andra och varandra.