Läget i Centralafrika är åter kritiskt. I Demokratiska republiken Kongo skördar ebolaviruset tusentals offer medan sjukvården är ytterst hårt pressad. Samtidigt har grannlandet Uganda nyligen lyckats stoppa utbrottet. Skillnaden stavas inte bara sjukvård, utan också politisk handlingskraft och militär närvaro.
Ebolaläget i Öst- och Centralafrika ser just nu mycket olika ut. I östra Kongo-Kinshasa, med tyngdpunkt i Ituriprovinsen, sprider sig viruset snabbt. Över 2 300 människor har mist livet och tusentals har smittats. Situationen försvåras av att det handlar om den ovanliga varianten Bundibugyo, som det varken finns färdigt vaccin eller godkända behandlingar mot. I kombination med pågående väpnade konflikter och strejkande vårdpersonal som inte fått ut sina löner är läget i Demokratiska republiken Kongo mycket allvarligt.
I grannlandet Uganda har utvecklingen gått åt motsatt håll. Efter att ebolasmittan först spreds över gränsen och nådde ända till huvudstaden har myndigheterna lyckats stoppa utbrottet helt. Landet har nu officiellt förklarats ebolafritt.
Ebola förknippas ofta enbart med medicinsk krishantering. Men sjukdomens höga dödlighet – i genomsnitt omkring 50 procent och i vissa utbrott över 80 procent – gör att den kräver mer långtgående åtgärder än många andra epidemier. Till skillnad från covid-19 smittar ebola mindre lätt, men har betydligt högre dödlighet.
Ugandas framgång beror inte bara på större medicinsk kunskap, utan också på att landet behandlar ebola som en i grunden politisk fråga. Uganda lyckas där Kongo misslyckas.
En stor del av smittspridningen sker vid traditionella begravningar, där anhöriga tvättar och rör vid den avlidnes kropp. För att bryta smittkedjan måste man våga ingripa i människors mest känsliga traditioner – något som sjukvården sällan klarar på egen hand.
I början av 2000-talet arbetade jag som rådgivare i Ugandas hälsoministerium under två svåra ebolaepidemier. Tillsammans med mina kollegor lyckades vi ordna resurser från utländska ambassader så att patienterna kunde få vård. Men själva epidemin stoppade vi på ett annat sätt: med politiskt tvång.
Vi tog snabbt upp frågan om de farliga begravningsritualerna med landets president. Efter diskussioner utlystes undantagstillstånd i de drabbade distrikten. Traditionella begravningar förbjöds och ersattes av små, avskilda ceremonier under militär övervakning.
Vi förberedde oss också på att hindra anhöriga från att försöka föra bort sina avlidna släktingar för att ge dem en traditionell begravning. I ritualen ingår att de närmaste anhöriga tvättar och gör i ordning kroppen inför begravningen. Det är en rituell tvagning som människor har mycket svårt att avstå från. Men den ligger bakom den största delen av smittspridningen.
Det var ett hårt beslut, men det var avgörande. Epidemin upphörde. Min erfarenhet är att allvarliga epidemier aldrig kan kontrolleras enbart av sjukvården – de kräver politiska beslut där polis och militär kopplas in i ett tidigt skede. Det är denna kombination av politisk struktur, folklig medvetenhet och statlig närvaro som räddat Uganda denna gång. I bakgrunden har polis och militär garanterat att begravningsrestriktionerna upprätthålls, samtidigt som befolkningens kunskap om smittan har ökat.
I Kongo-Kinshasa finns inte en sådan stabil infrastruktur. Med en bräcklig statsapparat, pågående strider och en kollapsad sjukvård saknas de verktyg som krävs för att kunna agera kraftfullt. Resultatet är att ebolaviruset fortsätter att skörda liv i skuggan av en maktlös stat. Det är ett problem som det internationella samfundet – FN och andra internationella organisationer – borde kunna hjälpa till att få bukt med.
SKRIBENTEN
Anders Jeppsson, läkare, antropolog och verksam vid enheten för medicinens historia vid Lunds universitet och aktuell med boken ”Döden har ingen kalender”.
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.