Galaxen Andra Långgatan. Svarta hål och svarta klubbar, neonskyltar som bara lyser till hälften. En promenad efter mörkrets inbrott visar det täta, motsägelsefulla stadsliv som har gett området dess prägel. Man ser gaisare och blåvita skrika könsord på varandra, någon spyr i rännstenen, ungdomar med gitarrfodral på ryggen står och röker i klungor bredvid ett skyltfönster fullt av fallossymboler. Likväl lever legender och historier kvar på platsen – Greven, Plast och Clown trängs på Vågen och historierna om långgatornas nätter är många. När jag först flyttade till Göteborg blev jag fascinerad av denna plats, av hur tillåtande den var, av hur man paradoxalt nog kände sig välkommen i kaoset. Här sitter en artär i stadens blodomlopp, om det inte rentav är själva hjärtat.
En gata bort tar det nya området Masthuggskajen form. Höga kontorshotell med gröna takvåningar står axel mot axel med bostadsrätter i murriga och matta färger. Klungor av nyexade business casual-klädda yuppies är på sin dagliga pilgrimsfärd till McBowl-ställen på markplan.
Slående kontrast
Enligt kommunens planer ska dessa områden i mångt och mycket bli en sammanhängande del av staden. I officiellt material understryks hur området kulturellt inte är något som byggs från grunden, utan en fortsättning på den redan etablerade kultur som finns i området kring Långgatorna och Järntorget. Men kontrasten är slående. Hur ska dessa områden leva i symbios utan att det kapitalstarka Masthuggskajen äter upp de folkliga långgatorna? Detta hotar att bli dödsstöten för de områden som många av oss älskar. Masthuggskajen riskerar att bli ännu ett exempel på hur Göteborg byggs för de rika medan den levande stadskulturen urholkas. Göteborg måste sluta bygga bort sin egen själ!
För vilka är det som detta område byggs? Kontor erbjuder arbete för välutbildade, bostadsrätter blir endast aktuella för höginkomsttagare och on-the-go kaffen blir alltmer en klassmarkör. Här kommer man kunna bo nära de gator ens favoritartister sjunger om, men samtidigt ha en bekväm, privilegierad distans till det som faktiskt pågår där.
När hyror och priser stiger pressas människor bort och kvar blir en homogen och rik övre medelklass
Masthuggskajen kommer därför förmodligen inte att innehålla någon mångfald, några kulturkrockar eller spännande kontraster – det som definierar området kring långgatorna. För det är just den billiga hyran kring långgatorna som har gjort kulturen möjlig. När hyror och priser stiger pressas människor bort och kvar blir en homogen och rik övre medelklass. Det är inget annat än klassförskjutning och raka motsatsen till den inkluderande mångfald som man försöker marknadsföra området med.
Hur kan man vara så säker på att det blir såhär då? Är det inte lite cyniskt?
För att denna typ av utveckling, som måste få kallas gentrifiering, är inte på något sätt ny. När det byggs nya kontor och dyra bostäder stiger generellt efterfrågan på mark och lokaler. Hyresökningar följer efter. Den adress som tidigare kunde rymma en liten klubb, en replokal eller ateljé blir då mer lönsam som en restaurang, kontor eller bostad. De verksamheter som inte kan betala för sig får helt enkelt flytta.
Det här är inte första gången staden upptäcker värdet i en kultur som växer fram i billiga och halvsunkiga områden. Det är gentrifieringens paradox: kulturen blir en tillgång för staden och tränger undan de människor som faktiskt skapat den. Skräckexempel finns i många stora städer: SoHo, Wynwood, Camden – eller kanske till och med Södermalm.
Fungera som kuliss
Området kommer därför inte att husera några billiga tillhåll för konstnärer – det är helt enkelt inte ekonomiskt lönsamt. Den genuina, organiska kulturen kommer inte att hitta någon plats. Visst, det kommer säkert finnas några färgstarka muralmålningar och någon abstrakt staty, eller kanske till och med någon relik från platsens historia. Men de kommer bara fungera som kulisser för de välbärgades skådespel.
Stadens största rockpoet Håkan Hellström sa det kanske bäst: "Alla försöker bli av med leran från Göta älven, som satt sig på själen och på självförtroendet i varje tjomme." Men leran är det som gör Göteborg till Göteborg – det är dess karaktär. Det är den som lockat människor, som mig, hit från första början, och den måste bevaras. Staden måste sluta med detta självskadebeteende – bygg inte bort Göteborgs själ.
Lage Rundqvist, student