Svensk vårddebatt kretsar kring köer, valfrihet och privatiseringar. Men de verkligt avgörande frågorna handlar om något mer grundläggande: att få träffa en läkare som känner en – och att det finns en vårdplats när man blir sjuk, skriver läkaren Fanny Nilsson.
I valskuggans dal
I DN Kulturs artikelserie belyser olika skribenter valrörelsens bortglömda politikområden.
Vem är din doktor?
Frågan är konstig för de flesta svenskar. Man träffar ju olika varje gång. Att ha en egen läkare låter som något från en svunnen tid, när en doktor tog hand om en hel bygd, eller var de välbesuttnas egna privatläkare.
Ändå ställer jag frågan till mina patienter på akuten, framför allt de äldre multisjuka. Det som kallas relationskontinuitet, att få träffa samma läkare, är nämligen något som förebygger både död och sjukhusvård.
Jag insåg det här efter att jag gett mig ut i Europa. Västerländsk sjukvård står inför enorma utmaningar: en åldrande befolkning med ökad multisjukdom, nya och extremt dyra läkemedel, högre förväntningar och en ofta underbetald och utarbetad personalstyrka. Men i Sverige har man under lång tid bara ältat två saker: valfrihet och privatiseringar. Fast andra länder har ju samma problem, tänkte jag. Så jag tog ledigt i sex månader och köpte ett interrailkort. Resultaten från resorna och intervjuerna redovisas i boken ”Åk till akuten. Hur mycket sjukvård har vi råd med?” (Natur & Kultur, 2025).
I Sverige uppger var tredje person att de har en namngiven doktor. Men utomlands ser det annorlunda ut: i Norge, Danmark och Nederländerna har i princip alla en egen allmänläkare. Norge är särskilt intressant eftersom de var som vi, men satsade sig ur det, med fastlegereformen. Efter 15 år följde man upp förändringen med häpnadsväckande resultat: De patienter som haft samma läkare i 15 år, jämfört 1 år, hade 25 procent lägre risk att dö, och 30 procent lägre risk att söka vård utanför kontorstider – åka till akuten. En studie på dansk befolkning, publicerad i världens mest ansedda medicinska tidskrift Lancet 2025, visar liknande resultat.
Inom medicinsk forskning är dödlighet det ”hårdaste” utfallet. Men relationskontinuitet ger så mycket mer: man söker mindre vård, genomgår färre meningslösa tester, och – det här är oerhört viktigt – man känner sig tryggare. Relationen och förtroendet, fundamentet i sjukvård, är även svaret på vaccinskepsism, alternativmedicin och ökad medicinsk komplexitet. Mer primärvård i stället för sekundärvård (sjukhusvård) är dessutom billigare.
Det borde ju vara en politikers dröm, eller hur? Lägre dödlighet, nöjdare och tryggare befolkning, och dessutom billigare! Men i stället för riktig primärvård hittar man på nödlösningar för att ”avlasta” vårdcentralerna: 1177, närakuter, oseriösa appläkare och farliga chattbotar. Detta existerar inte i nämnda länder med fungerande primärvård.
Tyvärr är de svenska politiska partierna nämligen visionslösa när det kommer till sjukvård. När det vankas val återkommer ständigt samma fråga, för dess skenbara mätbarhet: vårdköer. Och journalisterna hakar på. Trots att vi i Sverige inte har längre köer än många andra länder. Och trots att det är betydligt fler patienter som varje dag står i telefonkö till sin underbemannade vårdcentral än som väntar på en specifik operation. Varför ställer inte media frågor om detta till regionpolitikerna?
Vi sticker däremot tydligt ut i Europa med lägst antal vårdplatser på sjukhus och i intensivvården. Tidningen Sjukhusläkaren visade att 2023 dog 100 personer till följd av vårdplatsbrist i Sverige, och läkare uppger i undersökningar att de tar stora risker när de skickar hem patienter från akuten eller skriver ut dem för tidigt.
Sjukvården blir också alltmer centraliserad: sedan 1960-talet har nästan hälften av alla akutsjukhus lagts ner, alltid till stora protester. De medicinska professorerna har övertygat politikerna att högspecialiserat är bäst och vården flyttas från där människor bor till stora, glänsande skrytbyggen till universitetssjukhus. Karolinska hävdar så fort de får chansen att de är ett av världens bästa sjukhus.
Men majoriteten av svensk befolkning kommer aldrig behöva vårdas på Karolinska. De behöver en allmänläkare som de känner och en säng på ett närliggande sjukhus om de blir sjuka. Hur kan man då påstå att vi har världens bästa vård, när man inte kan få tid på sin vårdcentral eller en plats på sjukhuset? Paradoxen är att vi i Sverige brister i bassjukvård, men vi är duktiga på spets och forskning. Och dessa basala brister förklarar det stora missnöjet i befolkningen. I en yrvaken beredskapstid inser man också att Nya Karolinskas glasfasad och nedlagd akutkirurgi i stora delar av landet kanske inte var en så bra idé.
På samma sätt som politiken tjusas av det senaste inom högspecialiserad högteknologisk sjukvård dras journalisterna med och skriver helst från forskningens framkant. Att vanlig, basal vård av multisjuka och äldre – som är de vanligaste patienterna – underprioriteras i hela västvärlden kallas boys and toys-fenomenet: manligt dominerade och högteknologiska specialiteter får alltid mer uppmärksamhet och pengar. Det är häftigare med thoraxkirurger som sågar upp bröstkorgen på folk och kanske räddar några liv, än stretande allmänläkare som bygger relationer över år och förebygger död för tusentals. Hur skriver man en story om prevention, om det som inte inträffar?
Primärvård med relationskontinuitet är det smartaste sjukvården hittat på, tydligt belagt i forskning och ett av WHO:s stora mål. Att människor i svensk glesbygd och förorter aldrig någonsin får träffa samma doktor, eftersom vårdcentralerna bemannas av kringflackande hyrläkare, är inte bara vetenskapsförakt utan en skandal som borde skrivas om varje dag. Att människor dör för att sjukhusen inte kan ge sjuksköterskorna på vårdavdelningarna vettiga villkor anstår inte ett land som vårt. Varför har vi ens robotkirurgi om vi inte har någon avdelningsplats där den opererade kan eftervårdas?
När jag frågar mina patienter på akuten vilken doktor som tar hand om dem i primärvården vill jag ha ett svar. Jag vill säga: Så fint, då skriver jag till henne, så kommer hon att följa upp dig. Och när det behövs vill jag att vi på sjukhusen finns där för dig, med tillräckliga vårdplatser, i hela landet. Det krävs ingen revolution, bara en bättre politik och en mer påläst journalistik som ställer andra frågor. För en annan vård är inte bara möjlig, utan inom räckhåll.
Läs andra artiklar i serien ”I valskuggans dal”: