Det här är inget skämt.
Men det är min sista krönika. Det har varit en ära att få skriva av mig i den här prima publikationen. Jag har skrivit surt, jag har skrivit sött, bra och dåligt. Men jag har alltid skrivit med blod, svett och trycksvärta.
Det finaste för mig har varit att träffa er läsare på stan och få tillbaka bollen på uppstuds. De flesta har varit glada, men ibland har ni låtit mig förstå att jag inte har en aning om vad jag pratar om – vilket är en av de mest värdefulla insikterna man kan få i livet.
Mina finaste minnen från mitt liv är när jag låg mellan mamma och pappa i deras säng under lata lördagsmorgnar, och vi delade på Göteborgs-Postens tre delar. Mamma läste ledaren, pappa läste Mats Härd och jag läste Johan Lindqvist. Tidningen var stor som en picknickfilt på den tiden. Det här är inget skämt.
När jag just fyllt 13 år uppmuntrade pappa mig att söka till tidningens ungdomsredaktion. Ja, det fanns en sådan då. Det här är inget skämt.
Pappa spökskrev min ansökan och jag fick jobbet! En gång i veckan tog jag Grön Express in till stan och gick räddhågsen till GP-huset. Där fick jag träffa ungdomar från hela Storgöteborg.
De var så fulla av liv! Jag sög åt mig av det. Växte. Vi var journalister. Vår redaktör hette Katta och hon brann för våran rätt att uttrycka oss. Vi hörs fortfarande ibland. Hon jobbar på tågen nu. En ung Navid Modiri var praktikant och lärde mig allt jag kan om att skriva krönikor.
Snart är det val. De säger att det är ett ”ödesval”. Jag tror inte på ödet. Jag tror att ”ödet” bara är ett sätt att blunda för den fria viljan. Det finns inga magiska krafter som styr det här landet.
Det är vi. Folket.
Det här är inget skämt. Det är ett öppet fritt val i en demokrati. Och varje sådant kan bli det sista. Så rösta med hjärtat. Inte av rädsla.
För ett land styrt av rädsla är inget land. Det är en flyktmekanism. Vilket är ironiskt eftersom det finns starka krafter som inte vill att vi ska ta emot några flyktingar.
Men det viktiga är att du röstar. För din röst betyder något. Vi behöver höra den. Sjung.
Det här är inget skämt.
Rom byggdes inte på en dag. Men när det väl började falla gick det fort. Och ska vi falla behöver vi starka armar som kan ta emot oss. Ta en funderare på vilka som är de starka armarna – och vilka som kommer dra undan dem för att rädda sig själva.
Det här är inget skämt. Men det riskerar att bli det.
Men inget roligt.