Paul Utter och Caroline Vass är boende på Karlskronaplan.
Debatten om Karlskronaplan har utvecklats till en het potatis där nu även miljöministern har kommenterat utvecklingen. Vi som medverkade i den första artikeln har fått läsa mycket om vad vi tydligen tycker.
Vi vill ha ”tystnad”. Vi är ”ljudkänsliga grannar”. Vi ska inte få ha ”vetorätt” över stadens utveckling. Vi vill ”kväva utvecklingen”. På Sydsvenskans ledarsida reducerades frågan till ”puls framför död”.
Vi känner inte igen oss.
Det oroväckande är inte nivån på debatten utan när politiker, ministrar och opinionsbildare polariserar en konflikt och lämnar lösningen åt dem som drabbas. Frågan blir inte hur staden ska skapa samexistens. Hittills tycks det mest konkreta förslaget på lösning vara att den som också vill kunna sova får bosätta sig någon annanstans. Då har vi inte löst konflikten. Vi har bara bestämt vem som ska bära hela kostnaden.
Karlskronaplan har den senaste tiden utvecklats mycket snabbt. Men verksamheter fanns här också när vi flyttade hit. Samexistensen fungerade och har fungerat tidigare. Några av oss har bott här i över 20 år. På sex månader har fyra nya barer öppnat inom ungefär 200 meters radie. En femte är på väg. Varje etablering kan vara rimlig i sig. Men människor lever inte med ett myndighetsbeslut i taget. Vi lever med summan av alla etableringar och konsekvenserna av dem. Vem ansvarar då för helheten?
I en tidigare artikel i Sydsvenskan gjordes det jämförelser med Berlin när stämningen kring Karlskronaplan beskrevs. Berlin har ett starkt nattliv men också regler om nattvila och möjlighet att begränsa uteserveringar som stör boende. Köpenhamn arbetar med Støjvagt kvällar och nätter, så att verksamheter kan kontrolleras medan störningarna pågår. Överträdelser kan följas av myndighetsåtgärder och få betydelse i tillståndsärenden.
Det betyder inte att Köpenhamn och Berlin saknar nattliv. Det betyder att staden förvaltar det. På liknande sätt hanterar man natt- och utelivet i andra storstäder såsom Barcelona, Amsterdam och Paris.
Miljöminister Romina Pourmokhtari har sagt att hon vill ha en ”levande stad för alla möjliga saker” och att ”det finns många andra platser att bo på”. Men alla människor har inte samma möjligheter. Bostadsmarknad, ekonomi, familj, skola och arbete begränsar rörelsefriheten på olika sätt. Dessutom är sömn och fest inte två likvärdiga livsstilsintressen. Socialt liv och mötesplatser är viktiga, men sömn är ett grundläggande mänskligt behov och en förutsättning för hälsa.
Driver man tesen ”om man vill ha lugn och ro får man bo utanför stan” till sin slutpunkt, får man ett centrum allt mer anpassat efter dem som konsumerar och tolererar nattlivet. Riskerar man inte då att förstöra just den blandade stad som miljöministern beskriver som ”levande för alla möjliga saker”?
När offentliga rum upplåts till kommersiell verksamhet är det rimligt att ställa krav på hur det påverkar andra. Frågan är inte om uteserveringar ska finnas, utan hur många, hur de utformas, hur sent de får ha öppet och hur koncentrerade de ska vara?
Att ställa sig dessa frågor är inte att göra motstånd mot utveckling. Det är stadsplanering.
En bra stad löser konflikter mellan boende och verksamheter genom att planera så att de kan fungera sida vid sida. Inte genom att någondera parten driver bort den andra.