Uppdaterad 19.24 | Publicerad 19.15
FAGERSTA. De hyllas som hjältar efter att ha hjälpt skadade skolkamrater.
Men nu snurrar tankarna på vad de kunde ha gjort mer – och rädslan för att något ska hända igen.
– Folk i sociala medier ser ju upp till den här killen, säger Moaawia Albriki.
Fram till klockan 14 i fredags kände inte Fredrik de två andra.
Men de tre killarna råkade alla befinna sig i kafeterian på Brinellskolan just då. Och där, utan ord, agerade de tillsammans så att de kan ha räddat livet på skolkamrater som höggs av svärdet.
– Vi sade ingenting, bara tittade på varandra. Det behövdes bara blickar, säger Fredrik Ericson.
De ser på varandra igen nu när de pratar om det – Fredrik, 16, Mohamed Ali Husein, 20, och Moaawia Albriki, 18. De är alla mediatrötta när de träffas vid minnesplatsen utanför skolan där ljusen nu brunnit oavbrutet i över fyra dygn.
De har berättat om sin insats för radio-, teve- och tidningsjournalister som stått på kö. Men nu ses de för första gången för att prata tillsammans, på Fredriks initiativ.
Och vi får vara med, trots tröttheten de känner. Vi sätter oss i skuggan på en trappa på baksidan av en av skolbyggnaderna och pratar – återigen – om fredagseftermiddagen.
Mohamed och Moaawia studerar i samma klass, andra året på omvårdnadsprogrammet. De satt och pluggade psykologi. Temat funderar de över nu, i efterhand.
– Provet som vi pluggade inför handlade bland annat om hur man, utifrån olika perspektiv, hjälper en person som mår psykiskt dåligt, säger Mohamed.
På en bänk en bit bort satt Fredrik och höll på att packa ihop sina grejer.
De var ungefär tjugo elever som satt där i kafeterian när deras skolkamrat kom utklädd i militärhjälm och svingade svärdet mot alla i sin väg.
Fredrik, som satt bara tre meter från en av killarna som blev allvarligt skadad, frös först. Sedan vaknade kroppen till liv och han började springa, följde en klunga som störtade ut på innergården. Han hade sin epa-volvo parkerad i närheten och sprang ditåt, startade motorn.
Kvar inne i kafeterian var Moaawia som hjälpte en av de skadade tillsammans med andra elever.
Mohamed, vars pappa är läkare, tog instinktivt en tröja och rullade ärmen till ett tryckförband som han placerade mot såret på en av killarna som blödde kraftigt från ryggen.
– Jag höll honom i handen och gick ut med honom medan jag försökte stoppa blödningen. Jag sa: ”Vi måste härifrån. Kom, vi går till den där bilen.”
Fredrik som kom körande fick syn på Mohamed och den skadade och stannade bilen.
– Vi kände inte varandra. Men vi kunde kommunicera ändå, utan att säga något. Vi satte den skadade killen i bilen, berättar Mohamed och fortsätter:
– Det fanns väldigt lite plats, så jag stod nästan över honom och försökte hålla både armen och ryggen medan Fredrik körde. Hela vägen försökte jag lugna honom: ”Okej, nu är det över. Vi är på väg till sjukhuset. Du kommer få hjälp. Jag går vård och omsorg, så du vet att jag vet vad jag gör. Du behöver inte oroa dig.”
– Sedan ställde jag frågor för att få honom att tänka på något annat: ”Vad heter du? Hur gammal är du? Vad går du för program?”.
Framme vid sjukhuset hade den skadade förlorat stora mängder blod. Läkarna som tog emot meddelade att kamraternas agerande troligen räddat hans liv.
De tre killarna har hyllats som hjältar. Men Mohamed plågas av dåligt samvete.
– Jag tänker att jag borde sprungit in och hjälpt hon som dog. Tänk om jag hade kunnat rädda henne också?
Tankar snurrar i alla tre killarnas huvud.
– Jag har inte kunnat sova så bra, säger Moaawi. Jag spelade ett spel med några kompisar igår för att komma på andra tankar. Man skulle kasta äpplen på varandra i spelet, men min arm bara fastnade rakt ut i luften och jag slutade röra mig.
Scenen – när den maskerade med svärdet dyker upp – spelas upp på repeat.
– Och så tänker man: tänk om det hade varit ett maskingevär som han hade använt? Då hade kanske ingen av oss suttit här nu, säger Moaawi och ser ned i asfalten när han fortsätter:
– Skolan borde ha vakter nu. Kolla alla som kommer in. Jag tycker de borde stänga den helt ett tag, för det känns inte säkert. Inte ett dugg.
Är ni rädda?
Alla tre nickar.
– Man är rädd ju, säger Moaawi och tar upp sin mobiltelefon.
Han visar olika ”memes” och ”edits”. Bilder och filmklipp som vissa har lagt upp på sociala medier som på ett ”komiskt” sätt hyllar svärdmannen i deras skola. Och som – i bild – förnedrar offren. Bilderna får svar med skratt-emojis.
– Du ser ju. Folk ser ju upp till honom, till den här killen. Förstår ni vad det här betyder, eller?
Bland många Aftonbladet pratat med under de senaste dagarna i Fagersta, framför allt unga med brun hy eller mörkt hår, så har en skräck infunnit sig.
– Det kommer ta tid, säger Mohamed. Det är inte så att man kommer glömma bort det här efter ett tag. Det kommer vara med oss hela livet. Så vi måste lära oss att leva med det.
De reflekterar över hur olika saker beskrivs av media och politiker, beroende på vem som utfört olika dåd.
– Hade det varit en brun människa eller en människa från Mellanöstern då hade de skrivit: ”Terrorråd”, säger Moaawi. Men eftersom han är vit nu så säger man: ”Han mådde psykiskt dåligt, vården kollade inte på honom.” Man beskriver det annorlunda för att han har en annan bakgrund. Men jag tycker folk borde vara rättvisa.