Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | LIBERALERNA
År 1894 bildades en liberal grupp i riksdagens andra kammare. Året efter blev den till Folkpartiet som år 1900 var med och grundade Liberala Samlingspartiet. Sedan dess, under drygt 130 år, har ett liberalt parti kontinuerligt varit representerat i Sveriges riksdag. Men på morgonen den 14 september kan vi mycket väl vakna upp och upptäcka att så inte längre är fallet.
Om det blir så tillhör jag dem som bidrar till det. Efter ett nästan livslångt engagemang valde jag våren 2021 att lämna partiet. Att göra det var ett smärtsamt beslut för mig, inte minst eftersom jag i nästan tolv år var dess ledare.
Men som jag ser det är partiet i dag ett annat än det som så länge har företrätt socialliberala värderingar och som jag 1965 anslöt mig till. Dessa värderingar kommer visserligen till uttryck även i det gällande partiprogrammet, men det tycks spela en allt mindre roll för utformningen av politiken.
Det socialliberala partiet har fram till nyligen intagit en mittenposition. Det har nästan aldrig varit enkelt. Det har lett till strider mot både höger och vänster. En av mina företrädare, Gunnar Helén, sade en gång ”Att vara liberal är att vara kluven”. Det har av vissa tagits till intäkt för att vi socialliberaler skulle ha svårt att bestämma oss. Men det han ville framhålla var något helt annat:
”Att vara liberal är att mot en sorts människor försvara det som man nästa dag måste angripa hos en annan. Det kan inte gärna vara lätt för någon att vara en ärlig liberal. Det kostar på att i snart sagt varje kulturell och social fråga bilda front åt två håll – och dessutom se till att de båda frontlinjerna sluter sig till en hållbar helhet.”
Striderna har under åren ofta stått mot S och framförallt deras planer på att förstatliga företagen. Deras ambition på den punkten spräckte 1920 den liberal-socialdemokratiska regeringen som hade infört demokratin i Sverige. Den var för min egen del aktuell när S ville införa löntagarfonder. Striderna mot högern har ofta handlat om välfärden och skatterna. När vi 1990 gjorde upp med S om ”århundradets skattereform” var en viktig förutsättning vår beredskap att bibehålla ett högt skatteuttag för att kunna finansiera välfärden. M prioriterade skattesänkningar.
Vi har alltså fört strider men vi har också varit öppna för samarbete med partier som sluter upp bakom den liberala demokratin. Samtidigt har den viktiga värdegemenskapen satt gränser för samarbetet. Det har för socialliberaler aldrig varit aktuellt att samarbeta med kommunister. På samma sätt har det varit självklart att inte samarbeta med nazistanstrukna eller populistiska partier. Det gjorde man inte på 1930-talet och ännu så långt som fram till valet 2018 var det en tydlig hållning från L:s sida.
Men så beslutade man alltså 2021 att ändra sin inställning. Nu skulle L plötsligt vara öppet för samarbete med ”alla”. I praktiken handlade det om att öppna för samarbete med SD.
Det var ett stort steg eftersom sverigedemokrater och socialliberaler enligt bägge parter är något av ideologiska huvudmotståndare. SD har en annan syn på många av de frågor som är centrala för socialliberalismen, på hur man ska se på människor, värdet av mångfald, de liberala inslagen i demokratin, till exempel mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och rättsstat, public service och mycket annat. Tydligast kommer dessa värderingsskillnader till uttryck i synen på invandrare. Uppfattningen att invandring är negativt för Sverige är det som framförallt karaktäriserar SD. De vill stoppa invandringen, dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd och förmå så många som möjligt av de invandrare som finns i Sverige att lämna landet.
Jag har nyligen i Sveriges Radio lyssnat på två sommarpratare med ursprung i Iran, Mohammad Fazlhashemi, idéhistoriker vid Uppsala universitet, och Elham Rostami, hjärnkirurg vid Karolinska sjukhuset. Jag känner mig oerhört stolt över att de i dag är mina landsmän och en fantastisk tillgång för vårt land. Men med SD:s politik hade ingen av dem i dag varit det. De hade stoppats därför att de enligt SD bidrar till ett ”folkutbyte”.
Det är på migrationsområdet som L tydligast har övergett traditionella socialliberala positioner. Men det gäller också på en rad andra områden, klimatpolitiken, u-landsbiståndet, stödet till folkbildningen och public service, alkoholpolitiken med flera. Omläggningen symboliseras förstås av Simona Mohamssons kram till Jimmie Åkesson. Den blev för många, till exempel Liberalernas lokala ledare i Stockholm, Jan Jönsson, droppen som fick bägaren att rinna över. Jan Jönsson var fram till sin avgång för många av oss ett sista hopp om att socialliberalismen skulle kunna komma igen inom L.
Men det förefaller snarare vara en strategi från partiledningens sida att stöta bort socialliberaler. Simona Mohamsson upplever att de har varit en hämsko för partiet. Utan dem känner hon sig friare att stå för en uttalad högerpolitik. Nu utlovas stora skattesänkningar som knappast är genomförbara utan stora nedskärningar av välfärden, att Sverige ska bli ett skatteparadis för miljardärer och ministerposter till SD.
Vi som är socialliberaler har inte flockats i något annat parti. Jag tror att många i likhet med mig mest känner vilsenhet. Vi värjer oss mot en S-ledd regering som är beroende av V, även om V:s inflytande i en sådan knappast lär bli större än vad L:s har varit i högerregeringen. Jag tror att de flesta av oss helst vill se en bred mittenregering av det slag som förordas av Centerpartiet. Säkert är vägen dit ganska lång, men det alternativet framstår inte som ett mindre realistiskt än flera andra som nu nämns.
Det är i sig ett starkt skäl för att stödja Centerpartiet, även om en del socialliberaler säkert föredrar att rösta på S eller MP. Men att Birgitta Ohlsson, efter en lång karriär inom det gamla Folkpartiet, nu kandiderar för C, inger vissa av oss hopp om att socialliberalismen även efter valet ska ha en tydlig röst i riksdagen.
Bengt Westerberg
partiledare Folkpartiet 1983-1994