Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Något intressant håller på att hända inför valet 2026. På flera håll mobiliseras svenska muslimer som väljare – men budskapen om hur den politiska makten ska användas skiljer sig dramatiskt åt.
Novus senaste mätning är slående. S får 61,6 procent bland muslimska väljare och V 18,7. Tillsammans över 80 procent. Regeringspartierna M, KD och L får bara 3,8 procent. Samtidigt får SD 10,4 procent. Urvalet är litet, men vänsterdominansen är inte ny.
Muslimska väljares partisympatier kan naturligtvis inte främst förklaras med religion. Klass och socioekonomi är viktiga. Arabisktalande väljare nämner arbete, skatt och äldreomsorg – men också diskriminering och partiernas syn på muslimer.
Mer intressant är vad som händer runt siffrorna. I den arabiskspråkiga debatten tilltalas muslimer allt tydligare inte bara i egenskap av enskilda väljare utan som ett kollektiv som genom sin storlek kan få politiskt inflytande.
Svenska Fatwarådet uppmanar muslimer att rösta och beskriver valdeltagandet som en religiös och nationell plikt. Att stanna hemma försvagar, enligt rådet, ”den islamiska närvarons tyngd i Sverige”. Imamer och islamiska institutioner uppmanas att använda bland annat fredagsbönen för att öka medvetenheten om valet, men inte propagera för ett visst parti.
Det är alltså inte partipolitisk mobilisering, men en religiöst formulerad mobilisering av muslimer som kollektiv. På arabiska sociala medier skriver en opinionsbildare att ”våra röster förändrar ekvationen” och talar om en ”muslimsk medborgarkraft”.
Det är alltså inte partipolitisk mobilisering, men en religiöst formulerad mobilisering
Partiet Nyans väljer en annan strategi: mobilisera muslimska väljare och omsätt väljarstyrkan i politisk makt.
Den islamistiska organisationen Hizb ut-Tahrir går åt motsatt håll. Organisationen uppmanar muslimer att inte rösta och beskriver valdeltagande som ”det första steget i att slita loss muslimerna från deras identitet”. Men muslimer ska fortfarande organisera sig, debattera och påverka – utan att acceptera demokratin som yttersta grund för legitim politisk makt.
Här är offerskapet centralt. LVU, hederslagstiftning, stängningar av muslimska skolor, Säpos ingripanden, koranbränningar och granskningen av politisk islam fogas samman till en berättelse om att Sverige försöker assimilera muslimer och försvaga islam. Det skapar ett ”vi” och ett ”dom” och kan göra misstro mot majoritetssamhället till politiskt bränsle.
Vi ser alltså konkurrerande budskap: rösta eftersom du som muslim har ett ansvar att påverka. Rösta för att göra muslimska väljare till politisk kraft. Eller låt bli att rösta eftersom demokratin hotar din muslimska identitet.
Skillnaderna är fundamentala. Men en sak förenar dem: väljaren tilltalas som muslim.
Den riktigt intressanta frågan inför den 13 september är därför inte bara vilket parti svenska muslimer röstar på, utan om vi ser framväxten av en tydligare muslimsk väljaridentitet – och vad det gör med svensk politik.