När en förbluffande stor del av den svenska filmbranschen traditionsenligt möts på Filmhuset i Stockholm i slutet av augusti, så är stämningen som vanligt. Alltså lite melankolisk.
Men bio går bra, får vi veta under presentationens tre första anföranden. Besöken har ökat starkt under sommaren, och det är Generation Z som driver besöken.
Till svensk film? Nej, gud nej. Någon sån gick inte upp just då. Men många har velat se ”The Odyssey”, ”Spider-Man” och ”Obsession”, vilket tydligen skulle komma att gynna svensk film. Som något slags trickle-down-effekt, tänker jag då? Eller kan ”The Odyssey” fungera som en inkörsport till Alex Schulmans skärgårds-maktspel ”Arkipelag”? Same shit. Bara annan övärld.
Det förblev ungefär lika oklart som filmpolitiken i stort just nu.
Men till skillnad från förra året, så finns det faktiskt en hel del svenska filmer att välja på under de kommande månaderna, och många verkar satsa på att locka publik via skrattet. Faktiskt innan de ens hunnit gå upp. Jag kan inte minnas någon höstpresentation då deltagarna i lika hög grad bjudit på humor och mini-kupper under intervjuerna.
”Flaggan”-regissören Michael Lindgren var tidigt ute och menade att det är en patriotisk plikt att se svensk film på bio. Vilket fick det hela att låta ungefär lika kul som att vara beredd att dö för sitt land.
Helena Bergström och Kjell Bergqvist hade i sin tur storartad kemi då de pratade om sin ”Resan till Piemonte”. Helena verkade ha läst på om marknadsföringsstrategin och beskrev komedin som något helt annat än en ”pensionärsfilm”. Snarare ett ”Vänner” för vuxna. Kjell pratade samtidigt mest om sina glömda hörapparater och Tommy Körbergs krämpor… Det var på det stora hela både karismatiskt och rart, och filmen verkar faktiskt röra sig bortom den självförverkligande i Italien-klyschan.
Arja Saijonmaa har fått en egen dokumentär och var jätterolig bara genom att existera. Det räcker med att höra henne säga saker som ”diktatur” och ”strejk” för att det ska gå en kittling genom blodomloppet.
Dogge Doggelito har också förärats en dokumentär, och utmärkte sig genom att säga ”jag hade gjort den på ett annat sätt” till regissören och publiken.
Lika pigg på att pika en kollega var Fares Fares som menade att filmdebutanten Alex Schulman inte visste hur det här med filmregi gick till. Därför hade Fares ibland helt enkelt vägrat göra som Schulman sa, under arbetet med ”Arkipelag”. Det hela landade i en väldigt Schulmansk typ av uppriktighet, där man liksom hamnar i överläge genom att placera sig i underläge.
Mer oväntad var buddy-dynamiken mellan Rolf Lassgård och Lennart Jähkel. För första gången sen ”Jägarna” återförenas de tu, och då i dramakomedin ”Arne goes to space”. Från scen fick Rolf motta idel geniförklaringar från regissören Lars Vega, medan Lennart hyllades/roastades för sin förmåga att komma i tid och lära sig matsedeln på set utantill. Fina ihop var de i alla, i en film som redan blivit en snackis inför filmfestivalen i Toronto.
Oscarsnominerade Stellan Skarsgård var inte där, men återvänder till svensk (barn)film i december i form av en pratglad animerad råtta.
Det är helt enkelt lite tokigt allting just nu, på ett sätt som ändå ger en föraning om ljusare tider.