Sofia Hansdotter och Lilly Rosander på Byggherrarna Sverige har rätt när de varnar för konsekvenserna av minskade forskningsanslag. Sverige står inför en historisk infrastruktursatsning. Den ekonomiska ramen för den nationella transportplanen 2026–2037 uppgår till 1 171 miljarder kronor. Samtidigt har regeringen avsatt fyra miljarder kronor till tillämpad forskning och innovation under perioden.
Forskning och innovation är avgörande, men det finns en annan fråga som riskerar att hamna i skymundan. Hur säkerställer vi att den kunskap och teknik som redan finns faktiskt används i de projekt där hundratals miljarder ska investeras? Här har Sverige fortfarande mycket att göra.
Stora infrastrukturprojekt består av tusentals krav, beslut, komponenter och leverantörer som ska fungera tillsammans under många år. När information finns utspridd mellan olika system och organisationer blir det svårt att se hur en förändring i en del av projektet påverkar kostnader, tidplan och andra delar av projektet.
Inom exempelvis fordons-, flyg- och tillverkningsindustrin används sedan länge digitala plattformar och virtuella modeller för att hantera komplexa system. Ingenjörer kan simulera konstruktioner, produktionsflöden och förändringar innan de genomförs i verkligheten. Information kan följas genom projektets olika steg och konsekvenser av ett beslut kan analyseras innan det blir dyrt att ändra. Samma principer kan användas i större utsträckning inom samhällsbyggandet.
En virtuell tvilling av ett infrastrukturprojekt kan exempelvis göra det möjligt att testa olika lösningar innan byggandet börjar, simulera hur förändringar påverkar andra delar av projektet och skapa en gemensam informationsmiljö för beställare, konsulter och entreprenörer. Det handlar alltså inte om digitalisering för digitaliseringens skull. Det handlar om bättre kostnadskontroll och bättre beslut.
Intressant nog pekar regeringen själv i samma riktning. I den nationella planen lyfts digitalisering och automatisering fram som verktyg för att använda infrastrukturen effektivare. Regeringen konstaterar också att tillgängliggörande och interoperabilitet av data är viktigt och pekar särskilt ut ökad effektivitet och produktivitet i plan- och byggprocesserna som ett prioriterat område.
I maj gav regeringen dessutom Trafikverket i uppdrag att förbättra produktivitetsutvecklingen. Myndigheten ska bland annat se över sina systemstöd och förbättra hur information om väg- och järnvägsanläggningar samlas, struktureras och används. Det är välkommet. Men ambitionen behöver omsättas i hur projekten faktiskt bedrivs.
Bättre systemstöd räcker dock inte, även incitamenten behöver förändras. När leverantörer ersätts utifrån nedlagd tid kan ny teknik som kortar arbetstiden paradoxalt nog bli mindre attraktiv. Om Sverige vill öka produktiviteten behöver upphandlingar i större utsträckning premiera resultat, effektivitet och innovation.
Det finns framför allt tre områden där Sverige kan ta nästa steg.
För det första måste digital informationshantering komma in från projektens början. När staten upphandlar stora och komplexa projekt bör det finnas tydliga krav på hur projektdata ska struktureras, delas och kunna följas över tid.
För det andra behöver fler beslut kunna testas digitalt innan de genomförs fysiskt. Simulering och virtuella modeller gör det möjligt att identifiera konflikter och konsekvenser tidigare, när de fortfarande är betydligt enklare att hantera.
För det tredje måste information kunna följa projektet genom hela livscykeln. Den digitala modellen bör inte försvinna när byggprojektet avslutas, utan kunna användas även för drift, underhåll och framtida förändringar.
Byggherrarna har därför rätt i att Sverige behöver värna forskning och innovation. Men vi behöver samtidigt se till att innovationen lämnar forskningsprojekten och når byggarbetsplatserna. Sverige står inför historiska investeringar i både vägar och järnvägar. Då har vi inte råd att kombinera framtidens investeringsnivåer med gårdagens arbetssätt.
Nina Ewerlöf, vice President, Euronorth, Dassault Systèmes