Lillen är död. Jo, så kallades faktiskt den ungerske författaren Péter Nádas (1942–2026) en gång i tiden. Nádas som nu har gått bort 83 år gammal, utan att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur som han så väl hade förtjänat.
Ty det var en liten och vänlig man, lika kort som hans romaner kunde vara tjocka. Eller vad sägs om Nádas memoarer, de två volymerna ”Illuminerade detaljer” om 600 sidor vardera, de tre volymerna ”Parallella historier” om människor i Budapest och Berlin på sammanlagt 1500 sidor, eller genombrottsromanen ”Minnesanteckningarnas bok” från 1986 på 800 sidor.
Vi träffades en gång här i Göteborg, jag på den tiden som programsamordnade för Internationell Författarscen och han i egenskap av sig själv. Insvepta i fullständig språkförbistring slutade det med att vi talade om det enda möjliga, nämligen det vi hade framför oss där på Avenyn: regnet som föll på diagonalen.
Men främst – och detta är ju det bästa med litteraturen – tillbringade jag enormt mycket tid med att läsa hans böcker. Minst några veckor av mitt liv, måste det ju bli.
Ett orubbligt motstånd mot alla de lögner som nationsbyggen gärna sopar under mattan
Nádas, född i Budapest under andra världskriget, hade sin bakgrund inom fotografin och utvecklade en litterär metod som på många sätt liknar psykoanalysens fria associationer (och för vilken jag inte avundas hans svenska översättare Ervin Rosenberg, Péter Toth och Daniel Gustafsson).
Via sinnesintryck och bildminnen, enstaka ord, rim, ramsor och just associationer har Péter Nádas genom sitt författarskap framkallat inte bara sin egen historia under nazism, kommunism, uppror och repression – utan ett helt lands.
Han inventerar förföljelsen av judar och intellektuella in i minsta isande detalj, inte bara av nazister utan också av fascistiska pilkorsare och sedermera kommunister, lika väl som han inventerar familjens Nádas linneförråd och dess olika adresser.
Han går på jakt efter släktingars öde i arbetsläger i Frankrike. Rotar i arkiven. Han nagelfar allt.
En minnesmaskin som Péter Nádas har genom sitt verk utgjort ett orubbligt motstånd mot alla de lögner som nationsbyggen gärna sopar under mattan, inte minst ett högerextremt Ungern.
Jag får erkänna att jag i något skede (kanske efter några veckor) blev mätt på Nádas exponentiellt växande ordmassor i kombination med hans aningen gubbiga erotiska visioner av kvinnan. Men då hittade jag det perfekta motgiftet: den helt korta lilla boken ”Egen död”, där Nádas, liksom utifrån, beskriver hur han drabbas av en hjärtattack.
Han befinner sig då på lokal, men så civiliserad är den lille mannen att han snarare än att ställa till med en scen lyckas bita ihop och kallsvettig betala notan: ”Här satt jag i min uppfostrans iskalla fiasko”.
Så drabbas jag återigen av en ömhet som svämmar över alla bräddar.
Farväl Lillen, tack för allt. Du och ditt otroliga minne kommer vara mycket saknade. Vilken tur att vi har dina böcker.