Zara Larsson är inte bara en person som följer kulturella strömningar – hon är med att skapa dem. Och hennes partipolitiska utspel inför valet är mindre anakronistiskt än det verkar, skriver Kristofer Ahlström.
Sannolikheten att Zara Larsson skulle bekänna röd färg, och uppmana fans och följare att rösta vänster, låg någonstans mellan hundra procent och att tyngdlagen fortsätter gälla även i morgon.
Ändå hajade jag till när hon gjorde det på Instagram i tisdags. Det kändes så märkligt exotiskt. Att en svensk popstjärna på toppen av sin karriär öppet valde sida.
Detta är, som bekant, inte vad popstjärnor förväntas göra längre. I Sverige anses det fånigt, direkt skadligt, att liera sig med ett politiskt läger.
Mycket har hänt sedan 2010-talet. Då avkrävdes artister ståndpunkter, blev utskällda i spalterna om de inte gjorde det. Jag behöver inte gå längre i min research än till DN:s eget arkiv för att se förskjutningen. 2014 publicerades artikeln ”Artisternas supervalår” om att ”engagemang är det nya svarta”, 2022 hette det i stället ”Därför hotar vallåtarna artisternas karriärer”. Partipolitisk lagtillhörighet hade gått från accessoar till arbetsmiljörisk.
Visst finns fortfarande artister som uppträder tillsammans med politiker. Eva Dahlgren gjorde det nyligen med Magdalena Andersson. Jag har inget emot Dahlgren, men det är svårt att se vilken samtida karriär som äventyras av det. Snarare kan man konstatera att när Dahlgren stod på sin topp på 90-talets tidiga hälft även var senaste gången Socialdemokraterna nådde över 40 procent i ett val.
Inte heller det mer eller mindre avsomnade Fröken Snusk-projektet hade särskilt mycket att förlora på att uppträda med Jimmie Åkesson och SD. Ändå var producenten Rasmus Gozzi snabb med att förneka att det var ett samarbete med SD – han bara beundrar Åkessons talanger som pianist.
Den förklaringen säger mer om vår tid än själva framträdandet. Man kan stå på scen med en partiledare mitt under en valrörelse, det viktiga är att ingen får för sig att man menar något med det.
Just därför är Zara Larsson särskilt intressant. Hon är Sveriges största popstjärna just nu, mitt i den del av karriären då varje rådgivare borde rekommendera henne att vara så politiskt svårbestämd som möjligt.
(Man kan hävda att Benny Anderssons donationer till Feministiskt initiativ är jämförbar, men det var inte som att Björn Ulvaeus stod jämte honom med knuten kampnäve medan Agnetha ledde agiterande talkörer.)
Redan 2022 berättade Larsson att hon röstat på Vänsterpartiet. Skillnaden är att hon då inte befann sig i närheten av den position hon har i dag. Hon har blivit en mycket större popstjärna utan att därför bli mindre politisk.
Så är hon ur takt med tiden, en konstig ideologisk kvarleva?
Det vore nästan märkligare. Zara Larsson är inte bara en person som följer kulturella strömningar; hon är en av dem som skapar dem. Hennes ställningstagande måste därför vara mindre anakronistiskt än vid en första anblick.
Och visst: tidigare i månaden visade en DN/Ipsos-mätning att unga rör sig vänsterut.
Oppositionen har ett övertag på tio procentenheter mot Tidöblocket bland unga. Och Zara Larsson har, med sammanlagt 25 miljoner följare på Tiktok och Instagram, tillgång till något som politiska partier brukar lägga enorma summor på att försöka fejka sig till: ungas uppmärksamhet.
Kanske kan hon bli en mobiliserande kraft även för den generation som redan hunnit bli politiskt deprimerad. Själva gesten är bevisligen relevant.
Snarare är det resten av artist-Sverige som inte hunnit uppfatta det politiska taktskiftet.