Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
REPLIK | SOCIALTJÄNSTEN
I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver de två läkarna Elisabeth Fernell och Christopher Gillberg om sina önskemål att socialtjänsten behöver samarbeta mer med andra professioner och verksamheter, inte minst med barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Som fack- och professionsförbund som samlar en majoritet av alla socialsekreterare kan vi både hålla med och konstatera att det redan idag är givet att socialtjänsten ska arbeta för att få till samarbete med andra under en utredning. Dels för att få en god helhetsbild av barnets situation, dels för att samordna insatser.
Lika självklart är att det inte alltid fungerar som det är tänkt. Som socialsekreterare inom den sociala barn- och ungdomsvården ställs våra medlemmar ofta inför det faktum att samverkan med just barn- och ungdomspsykiatrin inte fungerar tillräckligt bra. Resursbristen och långa väntetider inom BUP lyfts som en utmaning. Socialstyrelsen lyfter att en lyckad samverkan kräver en god dialog och goda relationer mellan aktörerna, vilket politiken borde säkerställa.
Vi vänder oss därför mot debattörernas tonalitet och uppfattning: ”Hur är det möjligt att socialtjänsten kan anse sig besitta all den kunskap som krävs för de komplexa ärenden som de beslutar om rörande barn?”. Ett sådant utspel är direkt okunnigt från två professorer i barn- och ungdomspsykiatri samtidigt som det gör mer skada än nytta. Denna debatt för vare sig frågan framåt eller bidrar till en bättre dialog och goda relationer.
Det är lätt att förmedla en negativ syn på socialtjänsten och uppfattningen om att socialtjänsten och socialsekreterarnas kompetens skulle vara otillräcklig. När det som saknas är resurser och rätt förutsättningar.
Den sociala barn- och ungdomsvården ansvarar för att skydda, stödja och hjälpa barn och unga som riskerar att fara illa eller som redan far illa. De arbetar med att ta emot och bedöma orosanmälningar, inte minst från hälso- och sjukvården. De utreder barns och familjers situation, erbjuder och beslutar om stöd och hjälp. De utreder och föreslår beslut om placeringar och tvångsinsatser.
Det finns inte någon bestämmelse i socialtjänstlagen som reglerar hur en utredning ska genomföras eller vilka utredningsåtgärder en utredning ska innehålla. Självklart är att utredningen inte ska göras mer omfattande än vad som är motiverat i det enskilda ärendet för att kunna fatta ett rättssäkert och korrekt beslut. Om debattörerna är genuint intresserade av att veta mer om hur utredningar av barn och unga ska gå till och går till, rekommenderar vi de publikationer som Socialstyrelsen givit ut på området och som socialsekreterarna använder sig av i sin tjänsteutövning. Till att börja med rekommenderas ”Utreda barn och unga – Handbok för socialtjänsten” samt ”BBIC Grundbok Barns behov i centrum”. Där kan man dels läsa om hur barnets bästa ska beaktas, samt hur samverkan och inhämtande av information från andra aktörer ska gå till.
Om vi ska prata samverkan så låt oss även prata om hur vårdens verksamheter har bidragit till den bristande kommunikationen mellan vård och socialtjänst. Så sent som i våras konstaterade en statlig utredning efter samtal med ett stort antal yrkesverksamma att de uppfattar ”att det finns en återkommande problematik som består i att det inför en ansökan om vård enligt LVU är svårt att i tid få in uppgifter från utomstående aktörer. Det som framför allt nämns är svårigheten att få in uppgifter från hälso- och sjukvården”.
Vi anser likt utredningen att lagkravet på hälso- och sjukvården att inkomma med uppgifter eller utlåtanden till socialtjänsten behöver skärpas. Det skulle stärka inte bara samverkan mellan professioner och verksamheter utan också socialtjänstens arbete med barn och unga som far illa.
Heike Erkers
ordförande Akademikerförbundet SSR
Monica Engström
socialrättsjurist Akademikerförbundet SSR
Läs även