När högern ställer en offensiv klimatpolitik mot tillväxt och konkurrenskraft bygger resonemanget på ett felaktigt nollalternativ: att en nedskuren klimatpolitik innebär en ren besparing, som om ekonomin i övrigt vore opåverkad. Så fungerar inte verkligheten – något vi som utlandssvenskar och medlemmar i Miljöpartiet ser på första parkett i de länder där klimatförändringarna redan omformar villkoren för industri, energiförsörjning och säkerhet.
Kostnaden för att ställa om må synas i dagens budget, men kostnaden för att låta bli kommer snart ikapp oss – genom dyrare transporter, lägre produktion, skadad infrastruktur och större sårbarhet när nästa kris kommer. Årets sommar i Europa visar varför en feg klimatpolitik riskerar att göra oss både fattigare och mer osäkra.
Floden Rhen är en pulsåder för den tyska industrin och står för omkring 80 procent av Tysklands godstransporter på inre vattenvägar. Efter månader av torka ligger vattennivån vid Kaub, en av flodens viktigaste passager, nära rekordlåga nivåer. Fartyg måste gå med mindre last, transportkostnaderna stiger och kemiföretag, stålproducenter och andra industrier varnar för störningar.
Forskning från Kielinstitutet visar att en månad med mycket lågt vattenstånd kan minska den tyska industriproduktionen med omkring en procent. Detta är den konkreta klimatnotan – inte en projektion för 2050, utan en effekt som redan syns i årets siffror. För ett exportberoende land som Sverige, integrerat i en europeisk industriekonomi, är det svårt att hävda att konkurrenskraften stärks av att kontinentens transportleder fungerar allt sämre.
Samma dynamik gäller säkerhetspolitiken. Ryssland har under sommaren intensifierat attackerna mot Ukrainas hamnar och fartyg, vilket har försvårat spannmålsexporten över Svarta havet. I det läget blir alternativa transportvägar via järnväg och Donau avgörande.
Men rekordlåga vattennivåer i Donau tvingar samtidigt pråmarna att gå med mindre last, vilket gör transporterna dyrare och långsammare – just när Ukraina är som mest beroende av dem. Klimatförändringarna har inte direkt orsakat kriget, men de begränsar Europas handlingsutrymme i krigstid. Den som tar beredskap och Europas säkerhet på allvar kan därför inte behandla klimatpolitiken som en fråga vid sidan av säkerhetspolitiken.
Vi kan se samma mönster gällande energiförsörjningen. Under sommarens värmeböljor har flera franska kärnreaktorer fått minska produktionen eller stänga, till följd av att flodvatten blivit för varmt eller flödena för låga för kylning. Vid ett tillfälle i augusti begränsade värmen omkring 15 procent av Frankrikes kärnkraftskapacitet. Det statliga franska energibolaget
EDF planerar investeringar på omkring nio miljarder euro för att klimatanpassa sina anläggningar – en påminnelse om att även etablerad energiinfrastruktur blir allt mer sårbar för värme och torka. Det är ett argument för att bygga ut förnybar energi, som i högre grad går att sprida geografiskt och göra mindre beroende av flodvatten och kylsystem. Ett minskat beroende av importerad olja och gas minskar dessutom Europas exponering mot prischocker och mot stater som använder energileveranser som påtryckningsmedel.
Torkan i Rhen, lågvattnet i Donau och de franska kärnkraftverken visar alla samma sak: konkurrenskraft, beredskap och energisäkerhet undermineras redan idag av ett klimat i förändring. Konkurrenskraft, beredskap, energisäkerhet, minskat beroende av auktoritära stater lyfts ofta som högerns egna mål. Ändå behandlas klimatinvesteringar fortsatt som en kostnad att hålla nere, inte som ett medel för att nå dem. Kostnaden för att agera beräknas noggrant. Kostnaden för att vänta beräknas sällan alls.
En offensiv klimatpolitik är inte gratis. Den kräver investeringar, prioriteringar och en rättvis fördelning av kostnaderna. Men alternativet är inte dagens Sverige med lite mer pengar kvar i statskassan. Alternativet är ett Europa där extrem värme och torka oftare stör transporter, livsmedelsproduktion och energiförsörjning, samtidigt som allt större resurser måste läggas på att reparera skador och klimatanpassa den infrastruktur vi redan har.
Det är dumsnålt att spara in på det som gör oss mindre sårbara. Sverige behöver både minska utsläppen snabbare och rusta samhället för de klimatförändringar som redan är här: utbyggd förnybar energi, starkare elnät, effektivare energianvändning och investeringar i transporter, vattenförsörjning och klimatanpassning. Det är inte att välja klimatet framför ekonomin eller säkerheten. Det är att inse att de inte längre går att skilja åt.
Högerns klimatbesparingar kan se billiga ut i nästa budget. På sikt riskerar de att göra Sverige och Europa fattigare, mer sårbara och sämre rustade för nästa kris. Notan för en feg klimatpolitik försvinner inte. Den skjuts bara fram – tills vi alla får betala den.
Pär Holmgren, Europaparlamentariker för Miljöpartiet
Wanja Kaufmann, ordförande för Miljöpartiets utlandsavdelning
Janine Alm Ericson, ekonomisk-politisk talesperson (MP).