Den 30 juli utlyste EU-kommissionen en upphandling av upp till sju AI-gigafabriker. Målet är att göra Europa till vad kommissionen kallar ”AI-kontinenten”. Tio miljarder euro i offentliga medel ska locka minst dubbelt så mycket i privata investeringar. Danmark, Finland, Frankrike, Polen och Tjeckien har redan anmält intresse för att stå värd för anläggningarna. Samtidigt deltar Sverige i upphandlingen utan att ha anmält intresse för värdskap.
Regeringen har gett Skatteverket i uppdrag att medfinansiera en AI-gigafabrik i Finland, som ska ge svensk offentlig sektortillgång till beräkningskraft. Sverige väljer alltså att hyra kapacitet av grannlandet i stället för att bygga själv. Regeringen säger sig gärna vilja se en gigafabrik i Sverige men steget från ambition till faktiskt bud är stort.
Finland har under tiden dragit ifrån. Under 2025 annonserades ett fyrtiotal datacenterinvesteringar, med en samlad kapacitet på 2,3 gigawatt och investeringar på minst 11,5 miljarder euro. Google har satsat över en miljard euro i Hamina och köpt mark för kommande etableringar. Sverige hade länge liknande förutsättningar, men slopade elskattenedsättningen för datacenter 2023. Hos svenska kraftnät väntar i dag ansökningar om anslutning för omkring 12.000 megawatt på besked.
När Carl Bildt och jag i mars varnade för att Europa håller på att förlora kontrollen över sin AI-infrastruktur var vår oro att beroendet av amerikanska leverantörer skulle bli permanent. Sedan dess har läget skärpts. Washington har aviserat regler som kräver godkännande för export av avancerade AI-chip, och de största installationerna ska dessutom godkännas särskilt. Europas tillgång till beräkningskraft går därmed via amerikanska licensbeslut.
Vad beroendet kan innebära såg vi när USA införde sanktioner mot Internationella brottmålsdomstolens chefsåklagare och hans e-postkonto hos den amerikanska leverantören stängdes av. Frankrike har dragit sina slutsatser och börjat fasa ut utomeuropeiska leverantörer ur statsförvaltningen. De amerikanska molnjättarna svarar med löften om digital resiliens och europeiska datagränser. Löftena är välkomna, men de ändrar inte jurisdiktionen. Så länge Cloud Act gäller är det amerikansk lag som avgör.
AI-företagaren Thomas Ekman drog nyligen en parallell till Norges oljeögonblick på DN Debatt. Norge nöjde sig inte med att vara värd för utländska oljebolag, utan byggde egen industriell förmåga och förädlingsindustri. I dag är den norska oljefonden världens största statliga fond. Ekman skriver att ”en strukturell fördel är bara så värdefull som de beslut man fattar kring den”. Det beskriver Sveriges läge väl. Fördelen finns här: en nästan helt fossilfri elmix bland Europas billigaste. Det är besluten som saknas.
Detta handlar inte om protektionism. Norge stängde aldrig ute Shell eller Exxon och Sverige ska välkomna internationella etableringar. Men vi kan inte nöja oss med att bara vara värd för andras beräkningskraft, internationella investeringar och europeisk kapacitet behöver byggas parallellt. Regelverket pekar redan åt det hållet. NIS2 är svensk lag sedan januari och molnpolicyn kräver portabilitet och exitstrategier. I juni presenterade EU-kommissionen sitt teknologiska suveränitetspaket, ett svar på att Europa förlitar sig på utomeuropeiska leverantörer för över 80 procent av sina digitala kärntjänster. Gigafabrikerna är verktyget som ska ändra på detta. Ett land som avstår från värdskap stödjer målen utan att bidra till medlen.
Torsboda utanför Sundsvall visar vad frånvaron av nationell ram betyder i praktiken. Kommunfullmäktige i Timrå och Sundsvall beslutade den 17 augusti att sälja hela den kommunala industriparken till Google, 214 hektar med upp till 1.000 megawatt i potentiell effekt. Etableringen tillför jobb och investeringar och ska välkomnas. Men allt som byggs där kommer att ägas och drivas av någon annan, och datan i anläggningen omfattas av amerikansk lag så länge Cloud Act gäller. Det är att vara värd för utländska bolag utan att bygga egen förmåga, den väg Norge valde bort. Nationellt viktig infrastruktur behöver också växa fram i svensk och europeisk ägo.
Sverige har det som krävs. Elproduktionen är i det närmaste fossilfri, klimatet ger naturlig kylning och den politiska stabiliteten är hög. Industrin bygger redan; i Skellefteå planeras till exempel ett datacentercampus på upp till en gigawatt. Ekman efterlyser hastighet, suveränitet som designprincip och samordning mellan energipolitik, digitalpolitik och industristrategi.
Jag instämmer, och det finns ett första beslut som prövar alla tre. Regeringen, liksom den som tillträder efter valet i september, bör anmäla svenskt värdskapsintresse i EU:s gigafabrikssatsning. Den bör undanröja hindren som gör ett bud trovärdigt: korta effektkön, se över elbeskattningen och snabba på tillståndsprocesser som i dag tar orimligt lång tid. Och den bör kräva europeisk kontroll över infrastrukturen, vad gäller såväl ägande och drift som den lagstiftning den omfattas av.
Valet av väg spelar roll. Kring en gigafabrik växer kompetens och kapital fram, och med tiden en egen kunskapsbas inom en av vår tids mest avgörande teknologier. Norge fattade rätt beslut när slumpen gav landet chansen. Sverige behöver inte ens ha tur. Det som återstår är besluten och det första av dem ligger på bordet i Bryssel.
Björn Rosengren, tidigare it-minister och näringsminister